Blow Your Cool!

Jag tror det började med Pierres krönika om favoritskivor från 1998. Eftersom jag köpte och älskade många av de där skivorna själv då, när de kom, var jag givetvis tvungen att ge mig ner i vinylbackarna och leta fram och spela, jag också. Det var väldigt roligt. En hel massa plattor som inte blivit spelade på väldigt länge åkte fram, inte bara från 1988 utan även från alla åren däromkring.

Neil Youngs »Freedom«, The Creeps »Enjoy the Creeps« och »Now Dig This!«, Pushtwangers »Don’t Be Afraid!« (ni har väl inte glömt vilken fenomenal låt »Perfect Heart« är?), singlar med reabackshjältar som The Adventures och An Emotional Fish, och album med såna som kanske egentligen inte var så briljanta rakt igenom men alla hade – och har – något. Om inte annat så charm.

Som Rainmakers (»Let My People Go«!), The Pursuit of Happiness (»I’m an Adult Now«!) och, eeh, Georgia Satellites (jo, »Battleship Chains« må vara stendum barboogie men det finns faktiskt fortfarande stunder då sånt är precis vad man behöver). Om jag någonsin fått tag på australiensiska Lizard Trains album efter deras grymma paisleyskramliga spelning på Hultsfreds Rockfestival (som den hette då) 1987 hade jag förmodligen spelat det också.

En annan del av mig vibbade in de hippare, mer svartklädda grejerna som spelades i radioprogrammet »Bommen« vid samma tid, men ska sanningen fram var det sånt här, parallellt med ständiga upptäckter av äldre pophistoriska grundbultar, som verkligen dominerade de där gymnasieåren i slutet av åttiotalet. Inte så cool musik alla gånger, men kul, och kul är en alldeles för underskattad egenskap i popmusik.

Hur som helst, roligast av de där banden var nästan alltid The Hoodoo Gurus. Från Australien, som en hel del annat bra vid den här tiden (Triffids, The Church, Lime Spiders, Go-Betweens, Hunters & Collectors), och med den där perfekta blandningen av garagerockgitarrer och suverän pop. Inte riktigt pop som i powerpop, The Gurus höll sig aldrig till några strikta regler, blandade efter eget huvud och lät sångaren Dave Faulkners jangligare idéer kollidera med såväl samtidens populära sprött akustiska popsound som gitarristen Brad Shepherds aldrig helt botade förkärlek för de feta sjuttiotalsriffen hos Kiss och Alice Cooper.

Hoodoo Gurus var attack och verserad känslighet sida vid sida, och för någon som kommit ur ett svårt hårdrockberoende och börjat haja Lloyd Cole kunde det knappast bli bättre.

Bandet hade vuxit fram ur den synnerligen vitala australiensiska punkscen som sammanfattades så magnifikt på dubbelsamlingen »Do the Pop!« för två år sedan (hyllad av undertecknad i Sonic nummer åtta), ur band som The Victims och The Hitmen. Från början hette de Le Hoodoo Gurus och var gravt influerade av den trashiga rock’n’roll-estetik som The Cramps hade lyckats välta åtminstone delar av världen med. »Big beat jungle bam balam« kallade Gurus själva det de ägnade sig åt på debutsingeln »Leilani« 1981, och, well, det är en beskrivning så god som någon.

Men några medlemsbyten senare började de värsta skräp’n’roll-tendenserna mer och mer att ersättas med charmanta melodier. »Le« blev »The« och när bandet albumdebuterade med »Stoneage Romeos« 1983 skrev de för alltid in sig i pophistorien – den pophistoria som bara bryr sig om låtar och inte om försäljningssiffror – med den rakt igenom felfria singeln »I Want You Back«.

»Stoneage Romeos« betraktas allmänt som Hoodoo Gurus bästa album men för mig började allt två plattor senare, med 1987 års »Blow Your Cool!«, och inget ont om »Stoneage Romeos« eller andra albumet »Mars Needs Guitars!« men det är fortfarande »Blow Your Cool!« jag helst plockar fram. Alls inte helgjutet, Hoodoo Gurus har egentligen aldrig gjort något riktigt klockrent album och ni som är nyfikna nybörjare står er egentligen rätt bra på en samling med alla singlar på samma bräde, förslagsvis »Ampology« från 2000 om ni hittar den.

Men jag älskar verkligen »Blow Your Cool!«. Dels för titeln – den förklarar onekligen väldigt bra vad det handlar om – men framför allt för att plattan, när den inte slår över i lätt överviktiga elgitarrexcesser, rymmer några av åttiotalets bästa låtar över huvud taget. Som den ostoppbart högljudda »In the Middle of the Land«, den bitterljuva »Come On«, den än mer ödesmättade »Out That Door« eller den på gränsen, men bara på gränsen, till fånigt uppsluppna »Good Times«. Steve Wynn och hela Bangles gästar på plattan och det är kanske inte de stora frågornas musik men det är musik som man mår chockerande bra av att lyssna på.

Allra bäst är »What’s My Scene«, som på sina 3.45 lyckas pressa in såväl skoningslös framåtrörelse som total förvirring, både akustisk sårbarhet och elektrisk urkraft. Och så Faulkners distinkta, klarsynt analyserande röst som krockar mot desperationskörer som tar i för full hals.

»What’s My Scene« exploderar i ansiktet varje gång man lyssnar, fortfarande.

Det fanns bra grejer även på uppföljarplattan »Magnum Cum Louder« två år senare, inte minst den hittiga »Come Anytime«, men den tungfotade rocksidan hos bandet började slå igenom mer och mer och den djupa fascinationen för USA som alltid funnits där blev på sina ställen så påtaglig att en del av den hemkokade särarten försvann. Och efter de inte alltför övertygande, mer psykedeliskt präglade tendenserna på nästa album, »Kinky«, tappade jag motivationen att fortsätta följa Hoodoo Gurus varje steg.

De hann släppa ytterligare två album och en liveplatta innan de tog avsked av sin publik med en lång pubturné hemma i Australien 1998. Sedan dess har medlemmarna ägnat sig åt olika bandprojekt, var för sig och tillsammans (främst det farfisapipiga Persian Rugs, där Faulkner, Shepherd och Gurus-trummisen Mark Kingsmill ingår), och även återförenat Hoodoo Gurus för några enstaka festivalspelningar då och då.

Men utan att ha minsta aning om det när jag bestämde mig för att skriva den här krönikan visar det sig när jag undersöker saken att Hoodoo Gurus återbildades i fjol, åkte med på den aktade australiensiska »som Lollapalooza men med mycket bättre band«-turnén Big Day Out i vintras och så sent som för en månad sedan släppte sitt nyinspelade comebackalbum. Det heter »Mach Schau« och finns ännu bara utgivet i Australien, så jag har inte hört det. Och tänker heller inte skruva upp förväntningarna för högt, då själva upprinnelsen till återföreningen verkar vara en oväntad hit som bandet fick i fjol. Detta då de nappat på erbjudandet att spela in en av sina gamla låtar med ny text, som ett officiellt anthem för den australiensiska rugbyligan.

Den blev sådär, kan man säga. Det går att höra »That’s My Team« på officiella sajten www.hoodoogurus.net, men gör det på egen risk.

Vad »That’s My Team« hette i original?