Att beskriva originalitet

För några veckor sedan fick Sonic-redaktionen besök av en ung man. En ung man med bandspelare och frågeformulär i högsta hugg. Och det var mig han ville intervjua.

Jag blir själaglad när sådant händer. Särskilt eftersom möten av det slaget innebär ytterligare en chans att i lugn och ro diskutera åsikter och yrkesliv med en främling, något som jag ofta tycker leder till nya infallsvinklar och oväntade insikter.

Den unga mannen hade dessutom letat sig till källaren på Lindvallsgatan för att höra mig prata om skivrecensioner – ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Så glada i hågen slog vi oss ner i köket och jag inbjöds lägga ut texten om betyg, målgrupper, drivkrafter, tillvägagångssätt och annat smått och gott som rör det surrealistiska i att till viss del livnära sig på subjektivitet. Ungefär en timme senare skildes vi åt med ett handslag, den unge mannen gick mot tunnelbanan med en microkassett till bredden fylld av mitt ostrukturerade svammel i fickan, jag återtog min arbetsplats och började fundera på vad jag egentligen sagt.

Fem minuter senare klubbade jag i tanken igenom att jag inte är speciellt rapp i käften och att min nästa krönika måste behandla Space Needles skiva »The Moray Eels Eat The Space Needle«.

Space Needle. Bestod till en början av Long Island-sönerna och multiinstrumentalisterna Jud Ehrbar och Jeff Gatland. Deras debutplatta, döpt till »Voyager« (Zero Hour), gavs ut 1995. Uppföljaren »The Moray Eels Eat The Space Needle« (också Zero Hour) kom två år senare. I och med den sistnämnda anställdes ytterligare en gitarrist, en gitarrist vid namn Anders Parker. Sedan… inget. Trion upplöstes strax därefter i tysthet och glömskan lade sig tjock över världen.

Fakta i målet. Hur kom det då sig att jag kände det som ett tvång att skriva om »The Moray Eels Eat The Space Needle«? Jo, för att den är ett typexempel på en skiva som jag skulle kunna tänka mig att recensera. Varför? Därför att en text om den i Sonic skulle innebära:

1) Konsumentupplysning. Känner du till Space Needle? Om svaret på den frågan är »ja« – grattis! Om däremot ett »nej« susar omkring i ditt huvud nu så är du i alla fall för stunden medveten om att de existerat och så kan du ta ställning själv medelst inköp eller provlyssning.

2) Framhävande av ett udda och utsökt band som gör det på sina egna villkor. Mina favoriter. Till exempel: På »The Moray Eels Eat…« blandar Space Needle genrer och band som sextiotalspsykedelia, sjuttiotalsprog (Roger »Alla de där underbara Yes-konvoluten« Dean har målat omslaget), R.E.M., Husker Du, tidig hiphop och shoegaze. Jag kan relatera till det. (Jag kan även relatera till blinkningen bakåt – den kryptiska titeln »The Moray Eels Eat…« är direkt snodd från en LP med de underbara folk-stollarna Holy Modal Rounders.)

3) Att recensera »The Moray Eels Eat…« påbjuder sålunda att jag skulle försöka att beskriva originalitet, något som jag kanske inte lyckas med men som i alla fall utmanar mig.

Dessutom, som en bonus, har jag en personlig historia kopplad till albumet. Något som gör att jag känner extra starkt för det.

Allt ovanstående är förstås inga tvång, men, som sagt, om jag själv skulle välja så gäller mitt namn under rader rörande plattor med samma grundinställningar som »The Moray Eels Eat…« så ofta det bara går.

Och nu, kära läsare, vill jag givetvis ta del av dina idéer. Publicera dem någonstans! Känner du kallet – gör ett fanzine, starta en blog! Gör något! Allas åsikter är förstås lika mycket värda och ju mer information på banan desto bättre.

Det jag i de senaste styckena tagit upp är alltså kontentan av vad den unge mannen och jag konverserade om. Knappast något revolutionerande, men jag ville ändå ha det sagt utanför Sonic-kökets fyra väggar.