Jag har till viss del sett ljuset






 

Johan Jacobsson var länge tveksam till den där plasten och papperet runt omkring det viktiga. Men så ändrade han åsikt. Här är hans historia.

 

I ett gammalt nummer av Pop stod jag bakom följande meningar: »Det är inte ofta jag tycker att skivomslag har en berättigad plats i en skivrecension men i ’Glam’:s fall är det dags att göra ett undantag. Fotografiet som utgör framsidan och baksidan av konvolutet – siluetter av prärievargar, eller så är det hyenor, mot en solnedgång – fångar på sitt sätt alldeles utmärkt vad som faktiskt finns på skivan. Oerhört moderna lägereldslåtar«. Albumet som avhandlades var Mouse on Mars »Glam«. Tankegångarna var däremot mina egna och de representerar till etthundra procent hur jag resonerade då. Konvolut? I stort sett oviktiga.

Men allt eftersom åren gått – »Glam« gavs ut 1998 – har jag fått revidera mina åsikter om husen som plattorna bor i. För de fyller en funktion, en funktion bortom att skydda mot damm. Missförstå mig rätt, snygg LP- och CD-design gör varken från eller till vad gäller tonerna den omsluter. Däremot kan den till viss del ge identitet. Skivbolagsidentitet.

De bästa etiketterna är ju, enligt mig, de vars utgåvor man vill köpa bara för att de kvalitetsstämplats med en logotyp.

En självklarhet förvisso, men ibland är min hjärna rätt trög. Tydligen behövde den den här gången några resor och ett antal samtal med utgivare för att snurra igång.

Ta norska Rune Grammofon som ett exempel. Visserligen har jag aldrig mött ägaren Rune Kristofferson ansikte mot ansikte, men en snabb titt på diskografisidan på runegrammofon.com hugger fast i sten vad jag pratar om. Genomarbetad estetik. Stilrena idéer.

Rune Grammofon är förstås inte ensamma aktörer på den här banan. I sammanhanget bör namn som Smalltown Supersound, Kranky, Mego, Häpna, Komplott, Raster-Noton, iDEAL, Warp, Mitek, Geographic och Constellation nämnas.

 

Visserligen är skivbolag aldrig större än innehållet de släpper, som sagt, men ovan nämnda kommer ganska nära, tycker jag. Och gemensamt för dem är då att de gör det där lilla extra, de karvar sig en nisch där de verkar helt på egna villkor. De bygger upp en relation med oss fans/konsumenter och de får oss att lägga våra liv/pengar i deras händer. De står bortom ecstacy-signingar (hej, Creation), »viktigare än artisterna«-mentalitet (hej, Factory) och brist på fokus (hej, Matador). De har fler lager än vinstmaximering och trendkänslighet.

Gemensamt för dem alla är också att de alla är oberoende. Tänka sig.

Eller: De fungerar precis som mina favoritband.

I dagens mp3-tider är en väl utarbetad och presenterad skivbolagsestetik viktigare än någonsin. För att ta del av det jag försökt beskriva krävs nämligen mer än bytes på en hårddisk. Det krävs skivomslag i ens hylla. Det krävs uttänkta skivomslag i ens skivhylla.

Att visa att man bryr sig är ett av de viktigaste kugghjulen i ett ömsesidigt och givande förhållande.

Och vem vill gå miste om sådana?

Men jag kommer ändå att undvika att nämna konvolut i mina recensioner i fortsättningen. Jag har tillräckligt med problem att förklara för er, kära läsare, varför jag gillar vissa plattor. Om jag dessutom ska försöka övertala er om vitsen med Shrimper-stilen…