Hypens förlorare

En gång i världen fanns inte den proffstyckande musikjournalistik vi växte upp med under åttio- och nittiotalen. Frågan är om det ens går att kalla femtiotalets ambitiösa sleeve notes för musikjournalistik, åtminstone inte med tanke på ordets semantiska mening idag. Där fanns inga sågningar eller huvudlösa hyllningar, och därmed heller inga självutnämnda experter som ville diktera villkoren för några läsare.

Samtidigt som den typ av musikbevakning vi i dag har vant oss vid gjorde entré framträdde också ett nytt fenomen på banan: musikkritikern. Till skillnad från den välpolerade litteraturkritikern eller den pålästa teaterkritikern kom musikkritikern under åren att utvecklas till en person som inte skydde de yviga gesterna, som varken behövde eller ville spara på krutet när det gällde att skriva om artisterna han eller hon älskade (eller, för den delen, avskydde). Musikkritikern blev en förlängd arm från skivbolagets PR-avdelning som söp och knarkade och knullade i samma rum och flygplan och herrgårdar som artisterna man »bevakade«. När musiktidningarna i USA och Storbritannien växte och fick sina tydliga profiler nådde personkulten kring de mest populära skribenterna för första gången sådana proportioner att de i rollen som ett slags ideologer fann sig i en position där de på egen hand kunde bygga ett bands karriär. Då gjorde ytterligare ett fenomen entré: Hypen.

Du kan alla kännetecken:

»Det bästa sedan The Stooges!«

»Hela världens blivande älsklingar!«

»Näst-nästa sommars stora grej!«

I bästa fall har bandet i fråga släppt en singel eller ett album som finns att få tag på i skivbutiker med välsorterat importutbud men lika ofta har de inte ens skivkontrakt. Texten i tidningen är passionerad och talar om ett band eller en skiva som verkligen kommer att förändra samhället, ploga banan för en ny trend eller helt enkelt bara ge lyssnarna de bästa fyrtio minuterna de upplevt. De som har intresset att läsa den typen av tidningar kommer också att känna sig tvingade att höra det nu bejublade bandet.

Naturligtvis insåg skivbolagen vilken kommersiell kraft denna process kan erbjuda. Ett push-me-pull-you-system byggdes upp, eftersom skribenterna hade lika mycket att tjäna på hype-fenomenet som skivbolagen.

Musikbranschen var dock en av få affärsgrenar där maximal exponering och överdrivet fett reklamkonto inte nödvändigtvis leder till kommersiell framgång. Visst säljer i dag det tv-annonserade skräpet i form av Helmut Lotti och de blott skenbart exklusiva »The Swedish Collection« med Cream och Toto långt många fler exemplar än de otåliga unga grupper som pryder musikmagasinens framsidor, men tittar man på vad som faktiskt är poängen med att över huvud taget släppa skivor (känslorna, glädjen, låtklassiker, de där tre minuterna som räddar tonåringars liv) fanns det då och finns det heller inte nu några PR-genvägar till framgång. För att nå trovärdighet måste det finnas substans bakom hypen. Sedan ett par år tillbaka har vi lärt oss att musiken aldrig är något att ha när engelsmännen slår på stora trumman men det är lätt att glömma att desperationen efter rubriker har skickat folk på irrfärder även innan vår generation.

Kort efter det att hypen hade gjort entré var det vansinnet som stod på tur att uppvisas. MGM plöjde vid ett tillfälle på sjuttiotalet ner över 100 000 dollar på att hyra en Boeing med astronauten Edgar Mitchell som värd. I den flögs sedan journalister från hela landet till San Fransisco för att där se en spelning med vad som enligt deras planer skulle komma att bli bolagets nästa megastjärna. Skribenterna hade säkert trevligt, men Judi Pulver (den förmodade stjärnan, om någon undrade) blev aldrig mer än en parentes och en bra fylleskröna för de som deltog på resan.

På ett sätt är det fantastiskt roligt. Edgar Mitchell, liksom. Självklart skulle jag kliva på ett plan där sprit, knark och Edgar Mitchell stod på programmet om tillfället gavs. Edgar har ju faktiskt gått på månen och att få hänga runt lite med honom skulle vara en stor stund i mitt sci-fi-liv. Men det sorgliga med historier som den här är att det bakom festerna och rubrikerna egentligen handlar om människor. Det handlar om folk vars försök att skapa konst aldrig skapade ett större intryck än att något PR-kontor slet några veckor, insåg sitt misslyckande och kastade sig över nästa namn.

Det går att hitta dem i skivbörsarnas singelbackar. Förlorarna i marknadskriget men vinnarna i sinnet. De som aldrig blev något men som heller inte behövde sälja sig till astronauter. De som i många fall förvisso heller inte förtjänade att bli något, men som väldigt ofta fick ur sig åtminstone en bra låt. Jag älskar att frossa bland singelbackar efter den bra låten. Då och då går jag in och börjar rota i lådorna där singlar kostar fem kronor styck, köper ett trettiotal förmodade hits och åker hem med barnslig nyfikenhet. Mina krav är att jag inte får veta något om artisten och att det ska finnas något tilltalande i namn eller titel.

På detta sätt hittade jag Ashford & Simpsons »It Shows In The Eyes«. Och »Don’t Disturb This Groove« med The System. Och låten med världens vackraste titel: »There’s Love In The World (Tell The Lonely People)« av Mighty Clouds Of Joy. Jag har köpt Tony Orlando & Dawn med monsterhiten »That’s The Way a Wallflower Grows« och hittat en grym b-sida av Dave Berry med titeln »Pebble To Pearls« (a-sidan var, om jag inte minns fel, väldigt tacky synthreggae).

Det finns dock två fynd som står över alla andra. Det ena är The Warlord med mäktiga »I Shall Return«. Detta är förvisso också en b-sida men huvudspåret, »The Ultimate Warlord« är långt ifrån sin baksida. »I Shall Return« är en kantig synthdänga från 1979 med vocodersång som ondskefullt gormar »Humanoids of earth/I shall return« i refrängen. Den andra jackpoten var Billy Veras helt otroliga soulballad »I’ve Had Enough«. Att sistnämnda inte är en klassiker är närmast sjukligt. När Vera i refrängen deklarerar att han fått nog, att han tröttnat på hennes konstiga beteende och att han bara vill därifrån, för att sedan gny (jo, gnyr är just vad han gör) »I love you, baaaaby« så ynkligt, så ynkligt… Då fryser jag. Vad hände med hypen kring The Warlord och Billy Vera, undrar jag?

The Warlord kom aldrig närmare Edgar Mitchell än i sinnet. De drömde förvisso båda om rymden, men det fanns en inte obetydlig skillnad i att Mitchell faktiskt hade åkt dit medan The Warlord hamnade i rea-backen på Mynt & Musik.

Även om storbolagen, just på grund av stunts som Judi Pulver-Boeingen, idag befinner sig i kris och inte vet vilken fot de ska stå på i en ny värld så görs fortsatta försök att förföra journalister som i sin tur ska förföra läsare så att »nästa stora grej« ska bli en hit. Gör dig själv en tjänst och gå inte på allt det där. Bilda dig en egen uppfattning. Hitta dina egna älsklingar, må vara på kopieringsskyddad cd från storbolag eller bränd skiva från laptopnasare. Hypens tid har ersatts av internets tid och för att sprida bra musik krävs idag bara en bredbandsuppkoppling där det tidigare krävdes astronauter. Jag tror att alla som lyssnar på musik »på riktigt« tycker att det känns underbart. Och när Internet-uppkopplingen ligger nere, courtesy of UPC, finns där ett oändligt antal skivbackar med hitsen som skivbolagen, musiktidningarna och Gud glömde.