Ge ut saker!






 

Svårrealiserade uppföljare, eventuell skrivkramp, material i byrålådor, himlastormande återkomster.

Stämmer dessa situationer in på dig eller på dina favoritband? Anton Gustavsson vet hur det känns.

 

Den trettonde juni 2000: Det amerikanska lo-fi-bandet Modest Mouse gav ut »The Moon And Antarctica«. Beroende på hur man räknar var det deras tredje, fjärde eller femte album. Isaac Brock och hans band hade under inspelningen av albumet, till glädje för hi-fi-fansen, men till hardcorefansens olycka, slipat bort de mest spretiga punkinslagen. Oavsett på vilken sida man stod var och är det en strålande bra skiva. Detta till glädje för alla. Sjunde september 1999: Stephin Merritt och Magnetic Fields släppte »69 Love Songs«. Ett obestridligt mästerverk. En milstolpe. Magnifik. Orörbar. Odiskutabel. Elfte augusti 1997: »Maladjusted«, Morrisseys tänkte följa upp de missförstånd och sågningar som den senaste skivan »Southpaw Grammar« resulterat i. Istället: missförstånd och sågningar ännu en gång; även den här gången åtminstone delvis berättigade såna.

Nu blev det mycket siffror. Jag ber om ursäkt för det. Dessutom fyller väl siffror och tidpunkter ingen egentlig funktion i sig; att dra slutsatser från hela världens musikutgivning på en gång är vanskligt hur många infallsvinklar man än tycker sig ha. Utvecklingen, om det finns en sån, går åt olika håll beroende på geografiskt område, bredd och inriktning. Alla urval är per automatik subjektiva. Et al. Dessa reservationer har ni hört förut. Men en tendens har ändå varit tydlig under detta års vårmånader, åtminstone under april och maj, och den tendensen heter återkomster.

 

Samtliga ovanstående omskrivna har denna vår, inom loppet av en dryg månad, följt upp sina gamla succéer respektive missöden med var sin fantastisk fullängdare. Modest Mouse var först. De släppte sin »Good News For People Who Love Bad News« tidigt i april. På det följde Magnetic Fields »i« och, vilket ni eventuellt möjligen har informerats om, Morrisseys »You Are the Quarry« under maj månads första hälft. Inget av albumen kan sägas vara någon överraskning vad gäller varken ljudbild, textkvalitet eller livssyn; dessa varierar inte nämnvärt från respektive backkatalog. Modest Mouse är kanske de av de tre skivorna där någon sorts vidareutveckling kan skönjas; Magnetic Fields däremot gör en Magnetic Fields-skiva som är så mycket Magnetic Fields att man rodnar, en pastisch nästan. Och Morrissey är som bekant alltid Morrissey. Men trots det är det tre fantastiska fullängdare. Oavsett det faktum att de alla ritar i gamla mönster, skrivs i dessa mönster in nya budskap och bilder, och detta sammantaget ger mig – tillsammans med flera andra efterlängtade återkomster (Embassy! Lambchop! Erik Halldén!) samt ett redigt uppsving i mitt liv på ett helt personligt plan – känslan av att hela den här våren går i tonerna av ett enda livgivande, samtidigt nästan hämndlystet återupplivande. Våren 2004 reser sig på stadiga ben, vänder sig om och spottar entusiastiskt sina fyra, fem respektive sju tysta år i ansiktet. Framåt marsch.

Men det finns en baksida också: för att återkomster ska vara det minsta lilla effektfulla krävs att de har föregåtts av en exil av något slag. Oavsett om den består av kreativ overksamhet eller en ovanligt segdragen skapandeprocess – vilket säkert, förresten, gör en stor skillnad för musikerna personligen – är denna exil, den utdragna mellanperioden mellan släppt material, frustrerande för den som följer bandets existens. När exilperioden pågår är det som påtagligast att jag verkligen behöver dem.

 

Jag vet inte om ni läste min ångestdrypande avskedskrönika i vintras. Kort sagt kan man säga att den bestod av jag tackade alla de låtar och musiker som lotsat mig genom en väldigt dålig period av mitt liv. Vad jag inser i efterhand när jag ser på den texten är dock att en man saknas, en av de viktigaste dessutom.

Mannen heter Keris Howard, och duon han bildar med Laura Bridge heter Harper Lee. Det var till mycket stor del hans ångestdrypande, teatrala lyrik, framför allt förstås den på senaste albumet »Everything’s Going to be OK«, som känslan av att jag på något sätt skulle klara mig genom allt det värsta stärktes. Nå, det gjorde jag också. Jag väntade ut krisen. Nu är det nåt annat jag väntar på: nya låtar från Harper Lee. Det har i omgångar kommit små snuttar på olika håll, bland annat i form av låten »Autumn« på det väldigt tralliga skivbolaget Matinées höstsampler som kom i, ja, höstas. Men annars är det bara tystnad, den officiellt inofficiella hemsidan ekar tom på nyheter sedan mer än sex månader. Jag tar därför tillfället och utrymmet i akt:

– Keris! Det finns fler liv att rädda. Kom ut ur din exil!

(Förstår han inte svenska? Han får se till att förstå. Keris är välbekant med begreppet desperation, och desperation känner, som ni vet, inga språkgränser. Det om det.)

Apropå att rädda liv: Frankes debutskiva »Optimismens hån« blev aldrig riktigt den livräddare som tunnhåriga musikrecensenter unisont kom fram till att den hade varit »om jag bara ännu vore sjutton år«. Jag har varit sjutton år under större delen av den tid som gått sedan utkom, jag är fortfarande sjutton år, och jag kan vittna om följande: den har fungerat mycket bra som identifikation och föraktsrefill under de sena kvällar när jag kommit hem från ännu en kväll av förbiflimrande skrattare. Men den är ingen »Let’s Stay Alive«. Eller »Rubber Ring« heller för den delen. Ändå har jag vid en lång rad tillfällen önskat något nytt, vad som helst, från Göteborgs argaste. Ungefär som jag på avstånd går och önskar att gamla vänner ska dyka upp på nytt och visa sig vara precis så som jag minns dem.

 

Det finns flera andra band jag tycker ska komma med något nytt nu genast. Pallins senaste skiva »Far From Yokohama« lovade till exempel extremt mycket; infriade allt. Efter det att jag (till slut!) förstod hur bra den passar till nästan varje tänkbart tillfälle har jag släpat med den praktiskt taget överallt. Men vad händer med Pallin nu? En kommuniké på skivbolaget Urus hemsida för ett tag sen sa något om att bandet ska börja spela mer live; mer än så har jag inte lyckats lista ut. Daniel Wiss som ligger bakom Little Fury Things är ett annat exempel: kommer han att kunna, eller ens vilja, toppa den monsterhit i miniatyrskala som »Simple Mathematics« utgjorde när den kom förra året? Själv har han sagt att han väntar på att kunna dölja sina inspelade misslyckanden i mer brus, och därför måste köpa äldre och sämre inspelningsutrustning för att våga ge ut något.

Mitt budskap till dig, Daniel, och alla andra som dröjer med att ge ut sina osäkra kort, det lyder: ge ut saker som de är, även om du inte är säker på huruvida de kommer att fungera. Gör detta trots att det gnisslar och tar emot. Jag vet, för jag satt själv och ruvade oerhört länge på en massa outgivna texter innan jag vågade ta det påstått förmätna steget att ge ut dem själv. Nu när de är utgivna har jag och andra betydligt större glädje av dem än innan. Självklart går det inte att klara sig utan ett ganska stort mått av självkritik, det är helt centralt, men när detta mått övergår i huvudingrediens i processen gör det mer skada än nytta. Då måste det slås ut i vasken för ett tag.