Tre års dokumenterad familjeterapi

Den är annorlunda, ovanlig, oförutsägbar.

»Some Kind of Monster« är en av de bästa rockdokumentärer jag sett, i samma lika otippade anda som »Gimme Shelter« och Wilcos »I’m Trying To Break Your Heart«.

Det som från början skulle bli en promotionfilm för »St Anger«, Metallicas senaste skiva, utvecklade sig istället till tre års dokumenterad familjeterapi.

Eftersom Metallica 2000-2003 var ett band i kris uppstod den ena situationen efter den andra (basisten Jason Newsted fick sparken, ständiga interna gräl, och alkoholavgiftningsinläggning) vilket gjorde att det från början tilltänkta reklambudskapet kom på skam. Filmen skrotades, och återupptogs av bandmedlemmarna själva men nu mer som ett experiment.

Det ÄR intressant att se den grovyxade, snarstuckna och aggressiva karlen och frontmannen James Hetfield förvandlas från betongblock (både i fysisk och psykisk bemärkelse) till en mångfacetterad, inkännande, följsam familjeman.

Men vägen dit är minerad mark. Så en svindyr (40 000 dollar i månaden) psykolog anlitas på heltid, han sitter med på studioinspelningar och dötråkiga möten med managementfolk, men framför allt har han långa familjeterapeutiska sittningar (»nej, i nästa vecka har vi inte tid med skivinspelning, då är terapin inbokad« – replik från filmen) med bandet, kameran registrerar allt, här talar vi realityshow på riktigt.

Barnen: bandet och medarbetare sitter ängsligt, storögt och bevittnar när mamma: trummisen Lars Ulrich och pappa: James Hetfield öser elaka insinuationer och fula under-bältet-kommentarer över varandra. Det hela hamnar i en återvändsgränd och »pappa« måste läggas in på rehab i ett år.

Det är så totalt ocoolt. De varken ser snygga ut, droppar rock’n’rolliga klyschor eller verkar leva spännande liv eller träffa intressanta människor. De lever inte ens ut sina destruktiva sidor på ett sådant sätt så att hela projektet/bandet/livet skjuts i sank som någon slags grand finale. Nej, här ska det tröskas genom känslor och tillkortakommanden, och istället skapas en plattform för växande: ett krävande arbete som innebär att alla slags skyddande manér bannlyses, vi talar ödmjukhet, förståelse, livsinsikt. Och det är helt underbart att bevittna, just för att det är så, helt fel. Men rätt. Vem vill inte växa och bli en människa att trivas med istället för att ständigt styras av obearbetade, skruvade impulser som garanterat leder till tråkigheter?

Men på den här nivån kan allt hända. Psykologen som i början var gruppens ankare och fadersfigur vilka de ängsliga bandmedlemmarna aldrig vill skiljas ifrån utvecklas till en tvärt-om-historia. När bandet vill kapa banden kan inte terapeuten släppa taget (han verkar trivas utmärkt och har börjat känna sig som en i bandet, säkert spelar också det generösa arvodet in) han börjar svamla om att de inte är redo att klarar sina liv på egen hand…

Samtidigt letar Metallica efter en ny basist. Diverse musiker får provspela, bland annat basister från Cult, A Perfect Circle, Ozzy Osbourne och Janes Addiction. Jobbet går till slut till Robert Trujillo som tidigare spelat med Ozzy. Scenen när han hoppar av lycka i sin oglamorösa säng då han fått beskedet är ett litet guldkorn. Och inte nog med det, under ett välkomstmöte med bandet gör de klart för honom att han nu är en del av familjen (ej inhyrd) och att de avgudar honom vilket renderar generade leenden och röda kinder hos Trujillo. Den nu nyktre, mogne och verbalt reflekterande Hetfield gör också klart för den nye basisten att Metallica, som ett bevis på de menar allvar med sitt beslut och för att de vill att alla som ingår i bandet ska kunna planera för sin framtid, här och nu up front som en bonus vill ge honom en miljon dollar. Trujillos reaktion är obetalbar (har han kommit till himlen) och en i särklass skönaste realityscenerna jag sett hittills.