Energi

Ibland ångrar jag att jag inte för dagbok.

I dag inträffade denna känsla. För ungefär tolv timmar sedan slogs jag nämligen av den i mitt tycke superba idén att jag skulle skriva en krönika om den Stockholmsbaserade konstellationen Audionom. Och genast började förstås minnesbilder att snurra i min skalle. Men ett sammanhang, en tidslinje, mellan dessa? Fanns inte på hjärnkartan.

Dessutom: Ju mer jag rotade bland veckbildningar och nerver, desto mer tillkrånglade blev de filmer jag såg. Efter ett tag började jag till och med tvivla på mig själv. Var det till exempel verkligen så att jag tog del av Audionom där? Eller har jag drömt det?

Ibland tycker jag det är skönt att jag inte för dagbok.

I dag inträffade en sådan känsla. För ungefär elva och en halv timme sedan slogs jag nämligen av den i mitt tycke intressanta tanken att det är korrekt att »mitt« Audionom flyter omkring bland mina veckbildningar och nerver utan ankringsplatser. Att de istället är mer som en energi. En energi med kraften av tusen solar, en energi som dyker upp lite här och där bland lösryckta erinringar; ölglas, regnvått gräs, festivaler, källarlokaler, Hammarbybacken, luftgitarr framför stereon…

Och energi bör inte tyglas av torr historik, tycker jag. Alltså bör Audionom existera i min hågkomst bortom fakta och kronologi. Jag har sett dem live åtskilliga gånger, jag har hört dem på skiva ännu fler. Det räcker.

Nästa fredag, den elfte juni 2004, kommer jag dock att föra dagbok.

Det bestämde jag för några veckor sedan. På det datumet återvänder nämligen Audionom till scen. De kommer göra en spelning på Fylkingen i Stockholm, en stödgala vars intäkter ska plöjas ner i en retrospektiv fullängdare.

Gud hör bön.

När Audionom la av på hösten 2002, efter tre och ett halvt år tillsammans, lämnade de ett stort tomrum efter sig. Chansen att få se dem en sista gång plus möjligheten till en ny pinne i den förvisso utsökta diskografin (till dagens datum räknar den blott en sjutumssingel på Truckfighter, den av Mothertrucker utgivna split-tolvan mellan Audionom och Sickoakes samt ett spår på Make it Happens samlings-CD »All Songs Are Sad Songs«) upplever jag som en ynnest. En ynnest som förstås bär drag av spänd förväntan. Kommer Audionom att leverera likt fordoms stora dagar? För när de ständigt utbytta medlemmarna klickade, då körde de över allt. Då vällde melodisk, instrumental, medryckande, kompromisslös och huvudskakande energi ut ur förstärkarna och rakt in i åhörarnas hjärtan. Jag har beskrivit Audionoms musik som »egensinnig bandvagns-kraut« förut och jag tänker inte revidera det.

Hur som helst är Fylkingen den elfte juni en händelse värd att bevara på papper.

Vi ses väl längst fram?

18/6 – 2004.

Kära hypotetiska dagbok! Nu har det gått en vecka sedan Audionom-konserten och jag har börjat återhämta mig så smått. Jösses, vilken urladdning! Jag ska skriva ner allt senare i kväll, det blir något att spara. Idag har jag även inlett arbetet på en text som ska gå igenom vad utsökt som reste sig ur spillrorna efter Audionom – Appareil, Det sluttande planet… Du vet. Den kommer förhoppningsvis att publiceras på sonicmagazine.com till hösten. Nej, nu ska jag ut i solen och mata änderna. Ses!