Jakten på alternativ

Londonsonen Norman Lebrecht föddes 1948. Han är redaktör på Evening Standard och programledare för »LebrechtLive« på BBC Radio 3. Dessutom är han skribent med tio böcker och väldigt många krönikor under bältet.

   Min första kontakt med just ord-delen av Normans livsverk skedde en lördag i våras. En lördag i våras då jag med vidöppen hjärna satt framför datorn och försökte hitta en människa som kunde leda mig in i den klassiska musiken av idag för att vara exakt. Någon timme tidigare, över morgonkaffet, insåg jag nämligen att jag alltför länge förnöjsamt traskat omkring i gamla trygga musikjournalistfotspår och att det var dags att hämta inspiration bortom dessa.
   Det tog inte många minuter innan jag fann exakt det jag letade efter i La Scena Musicale (»Classical Music News, Webcast Scheduler, Press Releases, Downloads«): The Lebrecht Weekly. En av Norman Lebrechts reguljära och mycket välskrivna krönikor. Ut med spekulationerna vilka gällde exakt hur utsökta Black Dice är och in med resonemang uppbyggda kring mongoliska filmer och Mahler!

Jag har följt The Lebrecht Weekly sedan den där lördagen i våras. Ibland fattar jag ingenting av den, ibland gör den mig uttråkad, ibland ger den mig högt blodtryck, ibland bara njuter jag av den. Men den är alltid ett alternativ till de texter jag vanligtvis tar del av och det är det viktiga. (Och med »alternativ« menar jag då att den tar upp kulturyttringar jag har dålig koll på och att den har helt annat bagage än mitt.) Nya tider och nya seder att insupa med så oförutfattade meningar man bara kan för att sedan förkasta eller ta till sig. Nya tider och nya seder att belysa från olika håll med ens egna åsikter som ficklampa. Nya tider och nya seder att implementera i stora och små sammanhang.

Låt mig exemplifiera ytterligare med hjälp av Normans senaste krönika; betitlad »Sony Walkman – Music to whose ears?«, författad av anledningen att den bärbara kassettbandspelaren fyller 25 år nu i juli, väldigt arg i sin ton. »So while the moguls of Sony may celebrate the jubilee of another small step for mankind with the launch of an I-pod challenging Network Walkman, I shall mourn an art that was ripped from its rightful place and reduced in moral worth«, skriver Norman i avslutningsstycket. »The day the Walkman landed was the day the music began to die.«
   Bara dessa meningar gav mig tre nya saker att tänka på och kolla upp. Jag hade ingen aning om att Walkmans existerat i 25 år i år. Lika ovetande var jag vad gäller lanseringen av Network Walkman. Och att det finns folk som på allvar anser att Walkmans och dess efterkommande tagit kål på musiken, det hade gått mig spårlöst förbi. Tre möjliga krönikor! (Faktum är att den här krönikan du nu läser började sitt liv som ett resonemang om fanzine-artiklar innehållandes bussfärder och blandband via citat från bob hund-låten »Hörlurar«, »Hometaping is Killing Music«-avstickare och iPod-pirater. Men det får bli någon annan gång och på något annat sätt.) Tack, Norman!

Så nu vet ni, ju mer av allt desto bättre musikjournalistik. Enkelt resonemang, tycker jag. Invanda hjulspår och samma gamla källor är rena döden. Att medvetet söka upp någon ny skribent att läsa har jag gjort ett bra tag nu – Norman Lebrecht är inte mitt första fynd – och det är något jag tänker fortsätta med så länge jag bara kan.
   Dock: Om jag någon gång i framtiden driver en tes i stil med »the sonic opacity of the Walkman attacked our musical taste (…) Instead of seeking melody, listeners grew satisfied with crump-crump rhythm«« så har jag blivit besatt av Norman Lebrechts ande. Det vore då schysst om ni kunde ringa en exorcist å mina vägnar.