Släng principerna i sjön

Jag är vilsen, förvirrad, på drift.
   Jag vet inte var jag hör hemma längre.
   Inte heller vart jag ska ta vägen.
   Och det är… hur skönt som helst.
   Begreppet som en gång hette »smak« har gått in i väggen. Kastat in handduken. Trillat av pinnen.
   I dag kan man gilla allt. Allt är rätt, ingenting är fel – inte så länge det är… bra.
   Att lyssna på »Rio« med Duran Duran i ena sekunden och Candi Statons southern soul i nästa, för att därefter jubla över electronican från det tyska skivbolaget Tomlab och det bästa från den nya Van Halen-samlingen, var omöjligt alldeles nyss. Men det funkar nu. Reglerna för vad man får och inte får är färre, barriärerna är mindre, positionerna och poserna inte lika viktiga. Farvel till vapnen, hej hej.
   Och det är ju skitkul.
   Det är så det ska vara.
   Men hur blev det så här?
   Beror det på att en ny generation popmusiker och popjournalister – varav åtminstone några procent fler är tjejer jämfört med hur det var tidigare – uppvuxna eller födda på åttiotalet börjar göra avtryck?
   Eller är det bara jag som har fått allt om bakfoten, att jag gör en större grej av något som egentligen bara är ganska dramatiskt för mig själv men väldigt självklart för alla andra? Medges: så kan mycket väl vara fallet.

Det var nämligen enklare för undertecknad förr. När en sådan som jag kunde gräva ner mig i amerikansk postpunk, alternativrock, indiepop, powerpop, garagerock, altcountry eller vad jag råkade tycka var intressantast just då, och som en följd av det sätta skygglappar för ögonen för all annan musik. Det spelade ingen roll om tidningarna skrev om någonting annat eller om goda vänner tipsade om musik jag borde kolla upp – jag höll nästan jämt fast vid mitt. Jag visste bäst. Med den attityden upptäckte jag så klart en massa bra prylar, som jag inte skulle vilja ha gått miste om.
   Men samtidigt, och mer bekymmersamt, hur mycket bra musik missade jag inte då; musik som jag nu är nyfiken på att leta upp?
   Tänk Pers galna blandtejper med jungle, Brian Eno, dancehall och kraut, alla Jimmy Smith- och Brother Jack McDuff-tips från Jesper, för att inte tala om Anders fantastiska sambaprylar – jag spelade och gillade dem sådär i största allmänhet men fortsatte likafullt, förd bakom ljuset av min egen trångsynthet, att leta efter ännu ett Big Star, Replacements, Pavement eller Dinosaur Jr. När jag i själva verket borde ha släppt taget och gått vidare.
   Jag tror till och med att jag skulle ha varit mer öppen för den där holländska flöjthippierocken som Björn spelade på en blöt whiskeyfest i Malmö under tidigt nittiotal. Den var förmodligen hur fonky som helst. Men jag var fullt upptagen med att recitera Mick’n’Keith.
   Egentligen, och här börjar vi närma oss kärnan, varför benhårt hålla fast vid en viss genre och då hellre prioritera alldeles för många medelmåttiga grejer inom den specifika genren före grymma grejer inom ett helt annat gebit?
   Det är vansinne.
   Det är enkelt men fruktansvärt enkelspårigt, dumt och – hur man än vrider och vänder på det – tråkigt.
   Livet är för kort för såna dumheter. Principer är till för att brytas av politiker, inte för att upprätthållas av musiklyssnare.
   Hur många halvdana powerpop- och indierockskivor står inte och samlar damm i min skivhylla där i stället häpnadsväckande jazz, flippad electronica, säregen boogie från Ghana och kanske till och med lite skönt gurglande dödsrens (Hej Robban!) borde få vistas och vänslas?

Exempelvis levde jag länge i tron om att jazz var om inte farligt så åtminstone så stort och ogreppbart att hur skulle jag någonsin kunna komma in i den världen, förstå det, gilla det.
   Jag har fortfarande skamligt få jazzskivor men där finns nu lite John Coltrane, Thelonious Monk och Ornette Coleman. Vilket inte gör mig till en särskilt mycket bättre människa (snarare tvärtom, med tanke på vad man får lust att göra till den musiken…) men, och det här är inte alldeles oviktigt, livet blir så oerhört mycket roligare!
   Frågan är bara varför det tog så länge för mig att upptäcka att det bara är att gå ut och köpa en platta eller ladda hem en fil – och känna efter.
   Kör på, låt gå, tänk inte efter så förbannat. Se dig inte om över axeln.
   Det är trots allt alltid bättre att jämt börja någonstans än att varje gång sluta i en återvändsgränd.