Öronmask
Johan Jacobsson hängde oskyldigt på en busshållplats när en av världens mest irriterande saker drabbade honom. Därefter väntade research.
Där stod jag.
Tjugofyra timmar tidigare hade Sonic nummer arton lämnats till tryckeriet. Sålunda hade jag den senaste tiden levt mer än vanligt i symbios med fantastiska toner runt omkring mig – sista deadlinehetsen innebär nämligen alltid recensionsfrossa och som tur är så brukar jag för det mesta få lysande plattor på min lott.
Men där stod jag, på Västerbroplan.
Hjärnan min torde alltså varit fullmatad av vad jag tagit del av den senaste tiden – vän japansk folkmusik, episk electronica, skramlig lo-fi, fantastisk psykedelia från sextiotalet och attitydstinn post-punk.
Men där stod jag, på Västerbroplan, väntade på bussen som skulle ta mig till jobbet.
Vad lyssnade jag på? Vilken låt studsade i mitt kranium?
Det ska jag tala om. Det var John Farnhams »You’re the Voice«.
You’re the voice try to understand it (»två minuter kvar till bussen kommer«) Make a noise and make it clear (»vilken konstig jacka han hade på sig«) Ooooh, ooooah, ooooh, ooooaah (»en minut kvar till bussen kommer«) We’re not gonna sit in silence/We’re not gonna live with fear (»snälla herre Jesu krist ta mig härifrån jag står inte ut längre jag gör vad som helst för att få loss den här jävla skiten ur skallen«) Ooooh, ooooah, ooooh, ooooaah
Väl på plats på kontoret la jag den metertjocka prenumerationshögen åt sidan ett tag för att i stället en gång för alla gå till botten med det synnerligen otäcka jag nyss utsattes för. Som tur var mindes jag vad fenomenet kallas på engelska, så det var lätt att finna informationen jag sökte. In med söksträngen »earworm« i Google och jag var på väg mot kunskap.
De första träffarna består av artiklar skrivna av andledningen att professor James Kellaris – från University of Cincinnati College of Business Administration – hösten 2003 publicerat rön angående dessa öronmaskar. Kellaris utförde tester på 559 studenter (bland annat spelade han Baha Mens »Who Let the Dogs Out« för dem) och han presenterade sina resultat vid en konferens rörande konsumentpsykologi.
I korta drag handlar earworms, ursprungligen kommer ordet från tyskans »ohrwurm«, om att vissa melodier och texter har den fantastiska förmågan att ligga exakt på gränsen mellan medryckande och irriterande vilket gör att de framkallar en allergiliknande reaktion i våra hjärnor.
(På portugisiska heter det förresten »chiclete de ouvido«; örontuggummi. Vad var det Annies hit döpts till nu igen?)
I alla fall, du vet vad jag pratar om.
Finns det då botemedel? Jodå. Att upprepa sången som stör en. Eller att byta ut den mot en annan. Eller att sätta sig ner och höra på den från början till slut.
Hurra.
Nej, Kellaris forskning inte särskilt upplyftande. I princip alla människor får öronmask. Kvinnor är något mer mottagliga än män och musiker är något mer mottagliga än icke-musiker. Personer med tvångsmässiga tendenser är överrepresenterade. Men, som sagt, det är ett folkhälsoproblem. Vi sitter i samma båt.
Och ännu vet ingen varför vi drabbas. De kan ibland vara resultatet av en syn, ett minne, men det stämmer inte alla gånger.
Dessutom, för att göra det hela ännu värre, är ju reklambyråer och låtskrivare väl medvetna om öronsmaskarnas existens. »Fresh goes better/Mentos freshness/Fresh goe…« Argh.
Förhoppningsvis kommer någon att doktorera på öronmaskar i framtiden och samtidigt komma på ett patentsätt för hur de kan undvikas.
För aldrig mer att jag står där, på Västerbroplan, väntar på bussen och lyssnar på John Farnhams »You’re the Voice«.