Kejsarens nya kläder






 

Härmed vill Nicola Pryke en gång för alla slå fast att musikkritik, det är oviktigt det.


Jag vet att jag skjuter mig i foten bildligt talat, och jag vet att jag antagligen kommer göra det bokstavligt talat sekunden jag lämnat ifrån mig den här texten. Men jag bara måste. Jag ska tala nu, och sen för alltid tiga, eller något sånt.
   Missförstå mig rätt. Musik räddar liv – både skapare och mottagare (och troligen några där emellan). Musik är VIKTIGT. Så långt inga tveksamheter. Men musikkritik?

 

Jag måste erkänna att jag våndats mången gång inför tanken på att vara musikkritiker. Inte att jag på grund av några mindrevärdeskomplex ansett att jag skulle ha mindre intressanta saker att säga än någon annan, eller några sådana dumheter. Det har mer handlat om en sorts – som jag idag kan se som överdriven – respekt inför musiken som konstform. Vadå, ska jag BEDÖMA musik? KRITISERA den? Det vore ju ungefär lika tacksamt och vördnadsfullt och fruktbart som att kritisera min kära katt, eller det andlöst vackra trädet som står utanför mitt fönster, eller något annat obegripligt som får mitt liv att fungera varje dag… ja, ni förstår. Det hindret kom jag dock snabbt över, mitt ego tog överhanden – jag tycker ju att det är roligare att skriva om något som engagerar mig än att gå omkring och vara överkurs-ödmjuk.

 

Men den invändningen är ju egentligen oväsentlig i sammanhanget. Det finns något annat jag har det betydligt knepigare med.
   Så länge jag kan minnas har jag uppfattat att det funnits en (konstruerad) aura omkring musikkritik. Auktoritära röster har proklamerat: Musikkritik, det är viktigt. VIKTIGT. Jag har lydigt spelat med i charaderna, lagt mig till med denna klädsamma attityd och fortsatt lapa i mig instruerande recensioner och artiklar och bildbylines och gud vet allt med den respekt som sig bör. Men hela tiden har det funnits där, det där gnagande TVIVLET. Känslan av att allt bara är en stor bluff.
   Det finns massor av saker jag tycker är viktiga. Världssvälten och miljöförstöringen, till exempel. Köttindustrin och jämställdhetspolitik, till exempel. Och det är här frågorna dyker upp. På vilket sätt är en galopperande entusiastisk recension av Mu behjälplig till barnen i Sudan som har 5 mil till närmsta vattenkälla? Hur kan en snärtig krönika om de tio nödvändigaste Marvin Gaye-samlingarna vara till assistans för Alfonso, 32, som jobbar på en brasiliansk bilfabrik och tjänar 3,60/timmen? Eller för att vara mer världslig; på vilket sätt tröstar en artikel om Art Blakey mig när jag precis fått mitt hjärta krossat?

 

Som musikälskare är jag van att vända in och ut på varje vrå av varje aspekt av musiken jag älskar. Jag vill peta med pincett, dissekera, jämföra, mangla, hänga upp på lina och dra i den, kort sagt, ja, jag ÄLSKAR musik. Älskar man något eller någon är det ju naturligt att vilja göra ALLT med denna något eller någon. Musikkritik är alltså viktigt för mig – till en viss gräns – för att jag älskar musik. Dessutom bidrar den till försörjningen av ett antal törstiga musiknördar, både andligen och materiellt. Men eftersom ingen höjer upp andra jämförbart trevliga försörjningssätt som trädgårdsmästeri eller skomakande till någon slags ikon-status, så tänker inte jag vara den som ställer upp på att göra det med musikkritiken. Att skriva om musik är kul, att läsa recensioner och artiklar om artister jag diggar är kul. Det är så enkelt. Men nej, jag kommer aldrig köpa det – det är inte »viktigt« med versaler.

 

Tvivlar du fortfarande? En fråga bara: om ditt hus brann, skulle du då ringa »112« eller »ettnollett«?