All morgondagens komfort
Hultsfred och Roskilde i all ära (eller i all misär, det beror ju på vem man frågar), Erik Augustin Palm vet till vilken festival han styr kosan om tillfälle ges.
Alla kommer ihåg sin första Hultsfredsfestival, alkoholen till trots. Min var 1997 och mitt dåvarande favoritband Red House Painters spelade på Pampasscenen. Jag hade längtat efter de där sommardagarna i Småland ända sen mina vänner gallskrikit ut nyheten om deras konsert i vår gymnasiedatasal, en kall vinterdag i Falun. Men inte nog med att jag skulle få se Kozelek stå och deppa. DJ Krush skulle spela! Och Bim Sherman! Och Peanut Butter Wolf!
Peppen var följaktligen på topp då jag och min bästis anlände till campingen, som innan festivalens start såg riktigt angenäm ut. Rena gräsmattor, lummiga träd och ett färggrant collage av billiga Rustatält. På de små, pittoreska stigarna gick fräscht uppstylade festivalbesökare med nyfikna blickar. Vi var fyllda av förväntan och atmosfären var alltigenom behaglig.
Några dagar senare lämnade vi festivalen som två levande lik. Red House Painters hade varit fantastiska, liksom DJ Krush och resten av gänget. Och även om mitt första positiva intryck av Hultsfred fanns kvar någonstans i mitt medvetande, såg jag nu bara en skärseld av smuts, oändlig bakfylla och avsvimmade seniorpunkare när jag vände mig om.
Denna beskrivning tror jag att många festivalbesökare kan känna igen sig i. Nästan ingen verkar dock tänka på hur hemskt det slutade förra gången, när de anländer till festivalen året därpå. Men för mig har den där känslan aldrig riktigt försvunnit.
Naturligtvis besökte jag Hultsfred flera gånger igen. Och Roskildefestivalen blev snart en årlig utflykt. Jag tyckte helt enkelt för mycket om musiken för att låta mig avskräckas av hur vidrigt det var att leva på campingen. Jag stod ut med bajs, lera, spyor, urin och alkoholförgiftade raggare som ramlade över mitt inregnade tält. Det fanns förvisso trevliga sidor av campinglivet, såsom det uppsluppna socialiserandet och det frekventa hånglandet. Men de där nissarna som vill stanna på campingen hela festivalen, kommer aldrig att vinna min respekt.
Lyckligtvis fanns det också alternativ till campingbetonade rockfestivaler som Hultsfred och Roskilde. Endagsfestivaler och storstadsfestivaler som Lollipop och Fanclub blev min räddning. Dessa hade förvisso campingområden, men många besökare valde att åka in till stan på natten för att återvända utvilade och nyduschade nästa dag. Därigenom kunde människor vara fräscha och hångla runt okontrollerat, hela festivalen ut. På Hultsfred och Roskilde fanns det alltid riskmoment, särskilt de sista dagarna. Man visste till exempel aldrig om ens flört hade sovit i ett nedbajsat dike och inte orkat duscha.
Festivaler som Lollipop och Fanclub var så mycket trevligare eftersom själva levnadsstandarden där inte behövde stå i total motsats till musiken. Fler än popstjärnor, creddiga journalister och rika kunde undvika att bli smutsiga och förkylda. Det var en demokratisk komfortkultur som gagnade alla inblandade parter. Jag hade hittat hem. Trodde jag.
Något år senare fick jag dock höra talas om en festival i England som hade tagit det hela ett steg längre. Den hette All Tomorrow’s Parties och låg i Camber Sands, ett par timmar söder om London. Några vänner hade varit där och deras entusiasm visste inga gränser.
Konceptet hade delvis tagits fram utifrån Belle & Sebastians Bowlie Weekender och byggde på att en ny intressant artist eller grupp fick agera kurator varje år. Allt låg inom någon form av alternativmusikalisk, gränsöverskridande sfär. Det var electronica som Boards Of Canada, postrock som Tortoise och hiphop som Cannibal Ox. Var du en pretentiös musiknörd som gillade tidningen The Wire, var det här det ultimata tillfället att frottera dig med några få tusen likasinnade.
På All Tomorrow’s Parties bodde man med sina vänner i lägenhet. Och alla hade varsin säng. Där fanns även kök, toalett med dusch och badkar samt en TV som sände kuratorernas favoritfilmer dygnet runt. Lägenheterna var inordnade i ett litet festivalsamhälle med konsertlokaler, pub, spelhallar, badhus, butiker och en näraliggande sandstrand. Jag blev självfallet vansinnigt sugen på detta. Inte nog med att artisturvalet var som sänt från ovan. Det fanns komfort! KOMFORT!
Så kom dagen då jag fann mig själv ståendes utanför en livsmedelsbutik i det lilla samhället Rye, där en taxi skulle ta oss ut till det ännu mindre Camber Sands. Vägen dit var i bästa vykortsanda, med oändliga fält och fridfullt betande får. Själva området var väl inte lika skrupelfritt som jag föreställt mig. Kitschfaktorn var hög och festivalen var inhyst i ett slitet semestercentrum som skrek »white trash«. Det serverades vinägerindränkta strips i massor och konsertlokalerna hade heltäckningsmattor där människor låg och kedjerökte Benson & Hedges. Allt var som gjort för en fullfjädrad anglofil som jag.
Även om jag var rejält härjad under min hemfärd till Sverige, kunde jag konstatera att jag hade varit på mitt livs festival! Det var som att någon hade klippt ut de bästa delarna av festivaler som Hultsfred, Roskilde, Lollipop och Fanclub och satt dem i en kontext som gjorde dem rättvisa. Artister och besökare kunde umgås överallt, på bästa Emmaboda-vis. Lera, regnindränkta tält och bajamajor fanns inte i min tankevärld, där jag satt i min Ryan Air-stol och drömskt blickade ut. Jag var upptagen med minnena av fantastiska spelningar som Kool Keith, El-P, The Fall och Aphex Twin. Thurston Moore från Sonic Youth (som var kuratorer under årets upplaga), har beskrivit festivalen som »the ultimate mix tape«. Men All Tomorrow’s Parties står också för »the ultimate comfort«.
För det är ju så att en bakfylla blir så mycket lindrigare om man vet att man slipper stå och huttra i kön till en koncentrationslägerdusch. Efterfesten blir så mycket roligare när man vet att man kan gå till sin lägenhet, stänga dörren och dra ned gardinerna efter att man har fått nog. Och en bra konsert blir något alldeles extra om man vet att man slipper gå och lägga sig på ett blött, iskallt liggunderlag efteråt. Utan att alkoholförgiftade raggare kan ramla på en.