Ni tråkar ut mig!

Jag känner till några olika sätt att inleda den här sortens text, alla är ungefär likvärdiga i dumhet. Alltså tänker jag gå rakt på sak: jag är uttråkad. Att som någon sorts representant för det svenska kulturlivet skriva den här sortens text, alltså en text om att kulturlivet är tråkigt, är förstås en motsägelse i sig själv.

Det är därför svårt att skriva den utan att känna sig, och uppfattas, som bortskämd. Kverulant. Den risken får jag ta, för om jag just nu skulle beskriva det svenska kulturlivet, och framför allt musiklivet, med ett ord (i sig en fullständigt meningslös sport förstås) måste det ordet bli tristess. Tristess och andefattighet i stort sett överallt.

Jag köper en och annan skiva ibland, så många som CSN tillåter. Läser tidningar, tidskrifter och bloggar. Tar del, kort sagt, av en kvantitativt sett blomstrande mångfald av mediala och musikaliska uttryck.

Men blomstren stockar sig i halsen och jag har oerhört svårt att identifiera någon enda konkret anledning att känna hopp och stolthet inför denna mångfald. Det är en mångfald utan kontraster! Således utan egenvärde. Varför hamnar jag annars gång på gång är på sängen och lyssnar på Galaxie 500:s »Today«? Varför känns allt Felt någonsin spelat in, semigothskivorna inräknade, som mer levande intellektuellt sett än all musik Nöjesguiden någonsin skriver om? Apropå det, varför är Sture Dahlström roligare och mer provocerande än Carl Reinholdtzon-Belfrage skulle vara ens på syra?

Mina frågor, fåfänga obsoleta retoriska gester, kastas ut i den öde lägenheten, tar ett par varv i omloppsbana kring taklampan och lägger sig tillrätta i diskhon.

Det finns undantag, en del ljuspunkter kan jag påminna mig om. Den nya Testbild!-skivan är bra, till exempel. Magnetic Fields-spelningen var träffande. Valles blog är ganska rolig. Även Billys. Och jag vet att Sveriges bästa fanzine snart kommer att ge ut sitt fjärde nummer. Men likförbannat återkommer jag ständigt till gammal musik, gamla böcker av människor som nu sedan länge är döda eller intellektuellt förstelnade. Jag anser inte att jag borde behöva göra det. Min tristess är den trista samtidens fel eftersom tristess och leda är dess enda budskap.

   Problematiken med att döma ut sin samtida kultur som tråkig är helt uppenbar. Det är per automatik detsamma som att säga »alla utom jag själv som säger detta är tråkiga eller producerar åtminstone tråkig kultur«. Ett mer eller mindre innehållslöst påstående alltså. Ändå vill jag intala mig att det fyller någon sorts funktion. Åtminstone ligger det ganska nära det jag i god Tourettes-ton gärna vill säga nästan varje gång jag går på konsert eller utställning. »Ni tråkar ut mig! För det ska ni straffas!«

Jag känner mig, för att ta ett någorlunda närliggande exempel (och även, antar jag, för att ingjuta lite intellektuell uppbackning i mig själv), lite som Andres Lokko gjorde när han skrev »Låt inte dom jävlarna ta dig«. (För den som inte är insatt i exemplet är »Låt inte dom jävlarna ta dig«, förutom ett Ulf Lundell-citat, den text som historieskrivningen har gjort ansvarig för musiktidningen Pops död. Dess ekonomiska död, det vill säga. Dess intellektuella död inträffade vid ett annat tillfälle. I texten pratade Andres Lokko hur som helst om hur trött och uttråkad han var, och hur mycket hellre han satt hemma och lyssnade på Van Morrison än gjorde något annat.) Eller som någon annan bortskämd 1990-talsskribent. Linda Skugge mellan 1993-95 kanske.

Tanken på att skriva en ny »Låt inte dom jävlarna ta dig« har slagit mig ibland, och visst, jag skulle kunna skriva en ny »Låt inte dom jävlarna ta dig«. Men det skulle inte fylla något syfte i sig, vore bara fåfängt; manifest av den sorten ligger dessutom farligt nära pekoral i tonläge. »Låt inte dom jävlarna ta dig« var för övrigt en bra text i sig själv när den skrevs, men nu har den utan tvekan förlorat sitt värde. Dels eftersom sammanhanget den var en del utav har gått ur tiden, framför allt för att skuggorna den slår mot sen länge har förlorat färgen och bytts ut mot andra.

Så vilka skuggor slår den här texten mot (förutom det plumpt vaga uttrycket »den tråkiga samtiden«)? Jag skulle gärna berätta, om jag bara kunde komma på exakt vad som är så oförskämt tråkigt. Framför allt kanske det är bristen på uttolkbara mål. Att knappt en enda av de musiker, filmare, designers, skribenter, författare, konstnärer, skådespelare, politiker, klubbägare, vad du vill, som i olika forum uttalar sig om sin verksamhet verkar ha ägnat intellektuellt intresse åt ens det mest grundläggande. Och vet man inte vart man är på väg är det omöjligt att förmedla någonting. Så enkelt är det.

Detta är ingen krigsförklaring. Det är ju möjligt att det finns tankar, om än strövis, och att jag bara har missat att uppfatta dem. Jag är bara lite uppgiven. Och frågande. Så jag frågar här och nu istället, i brist på bättre forum: vad är det egentligen ni i resten av den här förstelnade kultursfären vill åstadkomma? Vem vill ni nå? I vilket syfte? Har ni ägnat minsta reflektion åt det, minsta tanke? I vanliga fall leder nämligen ett samtal om detta till en kort mening om att det är »kul att hålla på«. En förlupen kula i solar plexus, med andra ord. Jag ber er att anstränga er hårdare. Det behöver inte vara något sofistikerat.

Jag antar att jag gör mig för stora förväntningar. Tar i med för stort allvar. Men något är jag ändå tvungen att säga. Och någon form av svar förväntar jag mig. I brist på annat stannar jag kvar innanför tvåglasfönstren och lyssnar på »All the people I like are those that are dead« så länge. På återseende.