Framgångens baksida
Håkan Steen har sett en film om musik, framgång, förlorad vänskap och de inneboende konflikterna i band-formatet.
En av de absolut bästa filmer jag sett i år är »Some Kind of Monster«, dokumentären om inspelningarna av Metallicas senaste album. Inte för att jag på något sätt är Metallica-fan utan för att det är en lysande studie i gruppdynamik.
Efter att ha spelat metal ihop i tjugo år inser James Hetfield och Lars Ulrich, bandets två ledare, att de egentligen aldrig pratat med varandra. Små konflikter och skitsaker har legat och grott, vuxit och infekterats och utvecklats till gigantiska emotionella murar som inte längre går att ta sig över. Detta i takt med att Metallica avancerat från att vara en liten innovativ thrash metal-combo från Kalifornien till att bli världens största hårdrockband. De här hårda herrarnas egon har således svullnat i samma takt som de outredda konflikterna lagts på hög.
När Hetfield och Ulrich till slut förstår att bandets framtid är hotad ser de ingen annan råd än att anlita en psykiatriker för en rent sjuk massa dollar i veckan för att gräva fram varifrån all negativ energi och frustration kommer. Allt framför filmarnas kameror.
Filmen ger inte bara en inblick i hur det går till när ett band på den här nivån spelar in skivor utan också i hur spelet mellan två benhårda viljor gestaltar sig. De flesta som varit inblandade i något slags kreativ verksamhet, eller egentligen alla som arbetat ihop i en mindre grupp, torde kunna känna igen sig, trots att det hela först kan tyckas handla om två bortskämda primadonnor med lyxproblem.
Alla som varit inblandade i något slags kreativ verksamhet i en mindre grupp vet nämligen att det inte finns något naturligt sätt att hantera kolliderande idéer på. På samma sätt finns det inget naturligt sätt att hantera framgång på, hur liten den än är. De godaste goda förvandlas märkligt lätt till skitstövlar, hur mycket de än lovat sig själva att hålla fötterna på jorden. Och hos dem som inte når berömmelsen lurar bitterheten ständigt runt hörnet.
Just detta avhandlas på ett väldigt osminkat och gripande sätt i en annan av årets bästa rockdokumentärer.
Ondi Timoners film »Dig!« handlar om Anton Newcombe och Courtney Taylor, ledare för banden The Brian Jonestown Massacre respektive The Dandy Warhols. Två bandledare, den ene en självdestruktiv, kritikerhyllad excentriker med benhård vision och den andre en målmedveten låtskrivare som inte säger nej när det stora skivbolaget ringer. Nära vänner men samtidigt konkurrenter.
Det är en ambitiös dokumentär som följer de båda gruppernas utveckling under sju år, från tiden då de spelade på samma klubbar på den amerikanska västkusten till en tidpunkt när Warhols headlinar festivaler i Europa och Newcombe, efter sitt bands oundvikliga upplösning, gör soloshower på samma klubbar där han en gång började.
Båda banden började spela med liknande djärva intentioner, att placera kraften från sextiotalets psykedeliska rock – inte minst Velvet Underground, Buffalo Springfield och 1967-1969-perioden hos Stones inspirerade – i det tidiga nittiotal där det mesta annat som var populärt stavades grunge. Newcombe och Taylor blev bästa vänner, och missade aldrig ett tillfälle att berömma varandras genialitet i intervjuer.
Men där Newcombe snart började yra om att han och hans band skulle bli ledare för en ny, omvälvande rock’n’roll-revolution – smågalne tamburinisten Joel Gion tilldelades i sann MC5-anda rentav titeln »Spokesman for the Revolution« – ville Taylor mest skriva så bra låtar som möjligt och få någon att vilja satsa på att ge ut dem.
Vi följer Newcombe, som spelar in platta efter platta med sin gravt sextiotalspsykedeliska galenpanneorkester, trycker i sig drog efter drog, slåss upprepade gånger med sina bandmedlemmar på scen och förföljs av en otur som bland annat resulterar i havererade skivkontrakt och att bandet torskar för droginnehav efter att polisen stannat deras turnébuss. Men den stukade, missförstådde perfektionisten Newcombe, med en trasig uppväxt bakom sig och på väg ned i ett svårt missbruk av allt fler och tyngre droger, vägrar ge upp sin musikaliska vision. Under tio år släpper The Brian Jonestown Massacre tio album – bara 1996 kommer det hela tre stycken – samtidigt som bortemot fyrtio olika medlemmar passerar in och ut ur bandet. Bland annat medverkar nuvarande Black Rebel Motorcycle Club-mannen Peter Hayes en kort tid på gitarr.
Alla, inte minst Courtney Taylor, vet att det är Newcombe som är den stora musikaliska hjärnan i kretsen kring de två banden. Det torde för övrigt bli uppenbart för var och en som lyssnar på deras respektive skivor. Men det är The Dandy Warhols som sköter sina kort rätt, som landar ett fett kontrakt med Capitol och snart är mitt uppe rockstjärnesmöret, får spela in en video till singeln »Not If You Were the Last Junkie On Earth« med stjärnregissören David LaChapelle och åka världen runt efter att tack vare en reklamfilm för Vodafone ha lyckats prickat in en jättehit med sin låt »Bohemian Like You«.
Detta föder misstankar och avundsjuka hos Newcombe och hans band. Bland annat spelar de in låten »Not If You Were the Last Dandy On Earth«, som de själva hävdar är en vänskaplig gliring till sina gamla polare. Men den grad av förnedring som Newcombe sänker sig till i filmen när han försöker sprida låten bland branschmänniskor talar ett helt annat språk.
Courtney Taylor lär ha hotat med att spela in låten »You’re Not 14 But Your Girlfriends Are« som hämnd, men det är talande för förhållandet mellan banden att han aldrig gjorde det.
»Dig!«, som belönades med juryns stora dokumentärpris vid årets Sundance-festival och nyligen gick upp på amerikanska biografer, ger en på samma gång underhållande och vemodig bild av rockbranschen, och belyser inte minst hur tunn gränsen kan vara mellan exempellös framgång och bittert misslyckande.
Och trots att skildringen av Newcombe och hans band kanske inte kan beskrivas som smickrande lyfter filmen ändå förtjänstfullt fram The Brian Jonestown Massacre som det lysande band de faktiskt är, väl värda samma aktning som de soundmässigt besläktade kollegorna i Warlocks och Black Rebel Motorcycle Club fått på senare år.
Det är heller inte försent att upptäcka dem. Den outtröttlige Newcombe har ännu en gång rekonstruerat sitt band. Med en ny line-up släppte han i fjol in albumet »And This Is Our Music« och i början av nästa år kommer ett nytt, »We Are the Radio«.
I väntan på svensk visning av »Dig!« – Popcorn-festivalen i Stockholm är härmed underrättad! – kan ni kolla in trailern på www.digthemovie.com.
Ni kan också passa på att upptäcka Brian Jonestown Massacre på helt nya, utmärkta dubbelsamlingen »Tepid Peppermint Wonderland«.
»Some Kind of Monster« läser ni mer om i Paulina Byléns krönika från i våras.