Från Kentucky till Kalifornien






 

I år lyssnar Pierre Hellqvist inte på julmusik när han pyntar granen där hemma. I stället är det två folkpopplattor med kalifornisk härkomst som spelas oavbrutet.

Två plattor vars fokusering på röster och melodier leder oss hela vägen hem till The Everly Brothers.

 

Folkpopen, countryrocken, folkcountryn, countrypopen och softrocken hade knappast existerat om det inte vore för Don och Phil Everly.   

   Beatles hade vi fått klara oss utan. Vi hade definitivt tvingats avstå Simon & Garfunkel, Byrds, Hollies, Zombies, Buffalo Springfield och Mama’s And The Papa’s. För att inte tala om den gravt Everly-besatta duon Gram Parsons och Emmylou Harris.

   Utan de ovan nämnda skulle vi inte fått alla tusentals efterföljare heller. Detta oavsett om det handlat om vitt skilda genrer som västkustrock (Eagles, Doobie Brothers), pubrock (Nick Lowe, Dave Edmunds), altcountry (Jayhawks, Pernice Brothers) eller nutida indiepop (Essex Green, Hal).
   Och vad det tidiga nittiotalets harmonitäta powerpopstorheter, från Teenage Fanclub till The Posies och Matthew Sweet, sysslade med var i grund och botten bara en volymuppskruvad förlängning av The Everly Brothers ljuva stämmor, hjärtekrossande melodier och bråddjupa längtan.
   Frågan är om vi ens hade kommit ihåg vad oskuldsfullhet är för något om det inte vore för det här skönsjungande syskonparet.

 

Mer än kokain var den lina som tvinnade Crosby, Stills, Nash & Youngs enorma egon samman ljudet av Everly Brothers änglalika harmonier – för CSN&Y betydde de uppväxt, förebild och framtid, allt i ett.
   Vill du veta hur vackert det kunde låta ska du helst undvika alla sådana där samlingar som mest består av söndertjatade hits som »Wake Up Little Susie«, »All I Have to Do is Dream« och »Bye Bye Love«. Leta hellre reda på album som »Songs Our Daddy Taught Us«, »It’s Everly Time«, »A Date With The Everly Brothers« och, helst av allt, 1968 års bortglömda mästerverk »Roots«.
   Sistnämnda tar deras folk- och gospelrötter, liksom deras bakgrund inom pop och rock’n’roll, in i en ny hipp tid av countryrock, psykedelia och alltmer krackelerade Kalifornien-utopier. Uppbackade av de bästa studiomusikerna, däribland Hal Blaine, James Burton och Buddy Emmons, och med känslig produktion av skivbolagsmogulen Lenny Waronker väver Everly Brothers ihop eget material med dels topplåtar av Randy Newman, Merle Haggard, Glen Campbell och Ron Elliott från Beau Brummels, dels gamla raspiga upptagningar från när bröderna som små glin sjöng med sina folksångarföräldrar, pappa Ike och mamma Margaret. Röster så oförstört tindrande att det tröstlösa arbetet i Kentuckys alla gruvsamhällen måste ha stannat upp i några sådana där känslostarka, sällsynta ögonblick då hopp och hopplöshet faller in i varandras armar och bildar det vi känner – men inte alltid vill kännas vid – som vemod. Tyvärr floppade »Roots«, som var Everly Brothers sista verkliga artistiska kraftansträngning, fullkomligt och lämnade dem inte bara rejält bittra utan också för evigt dömda att kuska runt på nostalgiturnéer för en publik som slutat drömma.

 

Varför surrar jag då om mossiga gamla Vinyl 107-favoriter som Everly Brothers just nu – 2004!?
   Jo, för att två av de bästa skivor som jag har hört på sistone – en är precis släppt, den andra ges ut i början av nästa år – är en så tydlig fortsättning på, eller snarare uppdatering av, allt vad Everly Brothers åstadkom och representerade.
   Den tämligen nyutgivna av dem är The Moore Brothers »Now is the Time for Love«. Har ni sett The Moore Brothers namn tidigare någonstans kan det ha varit i samband med Bay Area-kamraten Bart Davenports hyllade fjolårsalbum »Game Preserve«, en platta som förgylldes av deras snyggt synkroniserade körer.
   Skivan som ges ut i början av nästa år är just nämnde Davenports efterlängtade uppföljare till »Game Preserve«, ett album som han har döpt till»Maroon Cocoon«.
   »Now is the Time for Love« och »Maroon Cocoon« är ingalunda identiska men förenas i att de sätter rösterna och melodierna i centrum. Låtarna, strippade på allt överflöd, tvingas klara sig på den inneboende styrka som det krävs slipade sångare, eller åtminstone karaktäristiska röster, för att sätta kropp bakom och väcka liv i.

 

Ska man skilja skivorna åt bär »Now is the Time for Love« en tydligare folkprägel, med betoning på harmonier, akustik och luft under vingarna. Det är lika friskt, klart och helande som en lång promenad en tidig vårförmiddag när fåglarna kvittrar, myrstacken börjar krylla av aktivitet, nässelfjärilen vaknar från sin övervintring och ens egna andetag ännu inte är helt befriade från köldrök. Eller som de själva sjunger i en låt: »One wave of your hand and it’s April mornings again/takes me away to the days of my childhood home.«
   Greg och Thom Moore, som för övrigt lär ha upptäckts av Scott »Spiral Stairs« Kannberg från Pavement och Preston School Of Industry, jämförs oftast med Simon & Garfunkel, Cat Stevens, Joni Mitchell och sådant, men essensen av deras närhet, kärlek, värme och jordiga uttryck leder rakt hem till Brownie, Kentucky, och familjen Everlys enkla inspelningsapparatur.
   Bröderna Moore, som också är involverade i en rad andra projekt (vilka ni kan läsa mer om på www.themoorebros.com), bör ni genast ta och bekanta er lite närmare med.

 

En förmiddag i början på den här veckan kom Aerospace-bossen, indiepopideologen och Sonic-medarbetaren Torbjörn Thorsén förbi kontoret med helskägg. Förutom att ställa konstiga frågor om kopplingen mellan New York-hardcore-legendarerna Agnostic Front och Jesse Malins gamla band D Generation lämnade han också över ett exemplar av nya plattan med San Franciscos främsta popsnille Bart Davenport.
   Davenport, som också är inblandad i en hel hög andra projekt (som ni kan läsa mer om på www.bartdavenport.com), kommer kanske Sonic-läsare med schysst minne ihåg från en kort artikel i nummer tretton och en plats på vår årsbästalista i numret därpå med albumet »Game Preserve«. Den gången fick han inte det lyft här i Sverige som han så väl hade förtjänat. Förklaringen kan finnas i att det tog en herrans tid för distributören att ta in plattan i Sverige och att karln aldrig dök för spelningar här över.
   Tobbe Thorsén, en man med kontakter och handlingskraft (så länge det inte rör sig om att lämna texter i tid, ska väl påpekas), meddelar dock att en turné i vårt land kan vara på gång i början av nästa år. Och det är då, närmare bestämt i januari, som »Maroon Cocoon« är tänkt att släppas.
   En skiva värd att vänta på, för att uttrycka det försiktigt.
   En skiva som är kapabel att göra Bart Davenport till något lite mer än ett kultnamn.
   Allt det som var bra på föregångaren är rentav ännu lite bättre nu. Nya skivan är dessutom än mer pårökt kufisk, oförutsägbar och, tja, underhållande. Med förstklassiga låtar från början till slut; någonstans mellan västkustpop, Orange Peels, Beach Boys, countryrock, Love, Beatles mest nedtonade stunder och de vidöppna ögonen från blue eyed soul. Att det här är en man som lika mycket dyrkar Gil Scott-Heron som Paul McCartney sätter sina omisskännliga små spår – lyssna bara på »One More Reason« och »LA Girls«.
   Därtill är öppningsspåret »Welcome to the Show« den bästa låt som Crosby, Stills, Nash & Young aldrig spelade in, en låt vars essens av närhet, kärlek, värme och jordiga uttryck leder rakt hem till Brownie, Kentucky, och folksångarfamiljen Everlys enkla inspelningsapparatur.

 

I tider som dessa tror jag det är nyttigt för oss alla att påminnas om ljudet av oskuldsfullhet.