Vårt Castle Donington

Min vintersko fastnar i en grön, illaluktande mögelsörja.

   »Sploooorfff«.
   Jag tappar balansen, faller baklänges över en halvtom kartong med Chiquita-bananer och landar mjukt. Med tanke på att jag befinner mig inuti en grön sopcontainer utanför ICA Signalen i Kiruna är mjuklandningen inte någon god nyhet.
   Omkring mig rapar gamla apelsiner, äpplen, citroner och slarvigt sorterat slaktavfall – gröna kotletter och gul skinka – mig rakt i ansiktet. Jag ligger kvar ett tag. Sörjan jag landade i börjar tränga sig igenom fibrerna på min dunjacka. Det känns som att det är en lång väg upp till containerns kant och den friska luften.
   Utanför containern sprider tvillingarna Mats och Robert Medman samt Joakim Björnström ut fynden på marken. De går omkring, sparkar snö och pratar tyst under sina toppluvor. De granskar kartongerna och alla större kartongbitar jag hittat nere i containern noggrant.
   »Räcker det?« undrar jag.
   Bröderna Medman skakar på sina huvuden.
   Jocke Björnström frågar om jag kan leta efter kartonger utan färgglada bilder på äpplen och bananer – bilderna är så svåra att måla över.
   Jag suckar.
   Vi är ett band utan namn. Vi brukar uppträda under roliga timmen i skolan. Vi går i trean eller fyran (jag minns inte längre om detta utspelade sig 1984 eller 1985 – det blir lätt så när man lyssnar på blodig och högljudd musik i unga år). Vår specialitet är att mima till hårdrock. Vi har inte råd med några instrument utan tillverkar egna gitarrer, basar och trummor. Av kartong. Vi bildade bandet utan namn för några månader sedan och vi har redan, precis som de vuxna förebilderna i Storbritannien, Tyskland och USA, överlevt många konflikter.
   Jag fick till exempel sparken efter att ha spelat alldeles för mycket landhockey och fotboll under rasterna på Raketskolan. Hårdrockare spelar inte landhockey och fotboll under rasterna på Raketskolan. Hårdrockare samlas ute i periferin och diskuterar Dee Snider bakom snöhögarna i skogen.
   Jag bad om ursäkt efter tre sömnlösa nätter och Bröderna Medman och Jocke Björnström benådade mig efter ett långt rådslag.
   Jag är åter igen hårdrockbasisten Markus Larsson. Inte blockflöjtisten Markus Larsson. Men det är ett vikariat, ingen tillsvidareanställning. Jag är fortfarande tvungen att bevisa min lojalitet till hårdrocken.
   Bland annat genom att gräva fram nya instrument ur en grön sopcontainer till vår kommande spelning på den obligatoriska julavslutningen i Raketskolans matsal.
   Bröderna Medman stirrar på mig. Tvillingarna är fåordiga, tuffa, elaka och bäst i Kiruna på längdskidor. Ingen har bättre kondition än dem. De har en storebror som heter Jörgen – lita aldrig på storbröder som ger skivor med Venom och Testament till sina småsyskon, särskilt inte om de heter Jörgen – och de accepterar inte ett nej.
   Det börjar skymma och sopcontainerns mage liknar en grav. Det verkar som om något vaknar därnere i mörkret, något med dålig andedräkt och uselt humor, något som klöser sig fram genom bråten på jakt efter nyfikna barn. Varelsen kommer snart att få syn på mina täckbyxor. Snålvattnet sipprar redan fram mellan tänderna.
   Jag flyttar blicken mellan containerns svarta botten och Bröderna Medman. Jag gillar inget av alternativen. Tvillingarna är så kalla att deras andedräkter inte syns i den tjugogradiga kylan.
   Jag sväljer, släpper taget och faller ner bland soporna.
   »Splaff«.

Vi gömmer bytet hemma hos Bröderna Medman.

   De bor i en villa på Virvelvägen. Huset ligger vid ett elljusspår i utkanten av bostadsområdet Lombolo. Det är Kirunas »Darkness On the Edge of Town«. Bortom Virvelvägen finns bara norrsken, snö och fjäll.
   Vi barrikaderar oss på övervåningen med saxar, klister, tuschpennor, vattenfärg och julglitter som Robert stjäl från familjens gran nere i vardagsrummet.
   Mats och Jocke brer ut planscher med Judas Priest, W.A.S.P., Accept, Iron Maiden, Helloween från tidningen Okej på golvet. De är våra idoler, våra förebilder.
   Min favorit är Steve Harris – bazookabasisten i Iron Maiden. Jag är övertygad om att jag ska bli Steve Harris när jag blir stor. Jag ska färga håret svart, flytta utomlands och uppträda på Hammersmith Odeon.
   Men samma grupps andregitarrist, Adrian Smith, har en häftigare gitarr. Jag försöker klippa till en kopia av Smiths gitarr ur en kartong. Jag målar min bas svart – för det är en autentisk bas med fyra strängar, inget annat, mister Burns – klistrar julglitter runt kanterna och skriver »666« med en silverpenna i ena hörnet.
   Robert Medman gör en »v«-gitarr och Mats tillverkar ett trumset genom att vända fyra bananlådor upp och ner.
   Med hjälp av tusch och envishet lyckas vi måla över kartongernas färgglada frukter och bokstäver men soplukten går inte att dölja.
   Bröderna Medman sniffar på sina instrument. De ser nöjda ut.
   Under tiden skriver Jocke Björnström, vår sångare och frontfigur, ner setlistan. Konserten den 21 december kommer att bli tre låtar lång:
   1. Iron Maiden: »The Number of The Beast«.
   2. Twisted Sister: »We’re Not Gonna Take It«.
   3. Twisted Sister: »I Wanna Rock«.

Luciatåget är över och vårt band utan namn springer till ett klassrum för att byta om.
   Jocke Björnström tar av sig sina tomtetrikåer, jag slänger stjärngossens strut, stjärna och linne åt sidan och Bröderna Medman fnyser av sig pepparkaksgubbarnas bruna pappkostymer.
   Jag tar på en jeansjacka med en grön liten krokodil på ena bröstfickan, ett par nitarmband som jag lånat av min storebror och ett på tok för stort nitbälte.
   Jocke har hittat en gigantisk peruk som påminner om en jätteportion apelsinfärgad spagetti. Hans solbrillor täcker hela ansiktet och vi är överens om att han är en exakt kopia av Dee Snider. Bröderna Medmans jeansjackor smyckas av hårresande bilder på monster och blod. När en fröken sticker in huvudet och ber oss skynda på är Mats och Robert upptagna med att vira patronbälten runt överkroppen.
   Det här är vårt Castle Donington, vårt »Made in Japan«, vårt »Live After Death«… Vi biter ihop och går upp på scenen. Scen och scen, vi står på samma golv som publiken. Bröderna Medmans patronbälten rasslar, mina nitar skallrar och Jocke ser inte vart han går eftersom ljuset i matsalen tonats ner. Vi ser ut som Fragglarna från helvetet.
   Sollret från klasskamraterna och föräldrarna tystnar. Jag kan höra hur mitt svett tränger fram genom porerna.
   Vår klassföreståndare Elisabeth trycker igång bandspelaren och springer och sätter sig.
   Mamma sitter med rak rygg på sin stol, stelare än en tall och med uppspärrade ögon och knäppta händer.
   Pappa suckar och tittar på klockan.

1. The Number of The Beast
   Halvvägs in i låten upptäcker jag ett monumentalt fel. Det saknas en medhörningsförstärkare. Hur tusan ska jag kunna vara Steve Harris om jag inte får vila ena foten på en medhörningsförstärkare?
   På högerkanten sitter klassens nio tjejer i en klump. Bredvid Monica står en tom stol.
   Jag rusar dit med basen i ena handen och en näve desperation i den andra.
   Jag rycker tag i stolen. Den rör sig inte en millimeter. Monica håller ryggstödet i ett skruvstäd.
   »Låt bli, det här är Majas stol« väser hon.
   »Ge hit stolen, jag behöver den« säger jag.
   »Maja är på toaletten, hon kommer tillbaka snart!«
   »För fan, Monica. Jag måste ha stolen. Det är min jävla FÖRSTÄRKARE!«
   Dragkampen förvandlar våra armar till hårt spända gummiband.
   Till slut tappar Monica greppet och jag ramlar baklänges.
   Nu är det bråttom.
   Jag reser mig, släpar stolen till rätt position, måttar och slänger upp vänsterfoten.
   Låten tar slut innan jag hinner slunga iväg mitt första Steve Harris-ackord.

2. We’re Not Gonna Take It
   Jocke inleder med att skallbanka sin peruk åt Helsingfors. Spagettin landar två meter framför honom.
   Han rätar till sina solglasögon och ser därför ingenting.
   Låtsas som inget har hänt, tänker jag. Proffs låtsas alltid som att inget har hänt när de spelar fel. En förälder plockar upp peruken och stoppar tillbaka den på Jockes huvud.
   Jag koncentrerar mig på att posera som Steve Harris. Att »We’re Not Gonna Take It« är skriven av Twisted Sister spelar ingen större roll.
   Jag känner hur någon knackar mig på axeln.
   Jag vänder mig om och min näsa krockar med Majas kind.
   Klassens överlägset sötaste dam är förbannad. Hon har fortfarande inte tagit av sig sin Lucia-krona, trots att ett av de elektriska ljusen slocknat.
   »Idiot« fräser Maja och sliter med sig stolen.
   Maja marscherar tillbaka till tjejklungan.
   Hon ignorerar min vilda protest:
   »Jag är ju Steve Harris, Maja, jag är ju Steve Harris!«.

3. I Wanna Rock
   Mats Medman blir galen bakom bananlådorna.
   Lådorna står uppradade på en kateder och Mats har ledsnat på att trumma luft.
   Han börjar använda trumpinnarna som knivar. Han sätter sig grensle över kartongerna och hugger pukorna till döds, en efter en.
   Robert deltar snart i massakern. Han slår sönder gitarren mot katedern. Tvillingarna försvinner i ett moln av glitter och kartongflingor.
   Jocke vill inte vara sämre.
   I en av Twisted Sisters videor, vilken har jag glömt, gnider Dee Snider sig fram efter en vägg. Jocke tar därför sats och slänger sig upp mot den stängda luckan där mattanterna brukar servera blodpudding. Med ryggen före.
   Smällen får mig nästan att ringa 90 000.
   Jocke segnar ner mot golvet i en sorts metalversion av döende svanen.
   Jag är förvirrad. Mycket förvirrad.
   Det finns bara en sak att göra.
   Jag vrider halsen av min bas, höjer det lemlästade instrumentet över huvudet i triumf och skriker:
   »Yaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!«
   Skriket ekar över hela matsalen.
   Jag märkte inte att kassetten stannat.

Matsalen stinker sopor. Applåderna är artiga.
   Bröderna Medman halsar julmust och knaprar på varsin pepparkaka. Jocke har ont i ryggen och omringas av beundrarinnor med glitter i håret. Jag håller basens hals i ena handen och resten av instrumentet i den andra och försöker samtidigt hindra att mitt alldeles för stora nitbälte ramlar ner på fötterna.
   Mamma jämrar sig.
   Pappa suckar och tittar på klockan.
   Bandet utan namn splittras tre dagar senare, på självaste julafton.
   Vi har aldrig återförenats i Japan.