2004 var lo-fi-året

Gitarrerna harvade likt ABF-skolade och hoprostade gräsklippare, basen lunkade förvirrat omkring bland deras andefattiga ackord. Skinnen på trummorna verkade utbytta mot meningslösa och våta filtar och sången var gräslig. Dessutom var min öl slut.
   Jag vände mig till sällskapet som i berått mod lurat mig till Debaser denna kväll och viskade »toa« samtidigt som jag gestikulerade lite avmätt i obestämd riktning.
   De nickade till svar och jag var återigen en fri man.

Med varje steg som ledde bort från sömngångarna på scenen och deras medbrottslingar högtalarna återfick jag lite av mitt tidigare goda humör. När jag nått bortre ändan av »Stockholms livemusikcentrum inom pop/rock« var jag riktigt upprymd. Ytterligare glad blev jag över det faktum att baren där nere i princip var obefolkad.

 
– En stor stark, tack.
   Några sekunder efter min beställning och uppflugen på en av barstolarna längs väggen njöt jag av min dryck samtidigt som jag filosoferade lite över det faktum att min hemstad tagits över av zombies – zombies som istället för att väsa »braiiinnnsss« entonigt mumlade »Preliminärskattetabeller och Kommunala skattesatser«. Någon annan förklaring till vad jag just bevittnat inom det vida begrepp som kallas »underhållning« fann jag förstås inte på.
   Fniss, fniss.
   Plötsligt insåg jag dock att jag faktiskt behövde uppsöka herrummet. Tänkt och gjort, dessutom visade det sig också vara öde – en lyx utan like, en hel mugg med låsbar dörr för mig själv. Knäppte upp gylfen, förrättade mitt värv, skakade och torkade, knäppte igen.
   Det var då mitt liv tog en oväntad vändning.
   Upptäckte då nämligen, med hjälp av ena ögonvrån, att väggen bakom tanken inte uppförde sig som den skulle.
   Jag böjde mig ner för att undersöka detta mer noggrant.

Och fann ett maskhål. En mun sammankopplad i rumtiden av en Einstein-Rosen-brygga. En kvantummekaniskt skapad portal, en tidsmaskin.
   – Skumt att någon stått på Debasers toalett och dragit upp ett maskhål ur de gravitationella vakuumfluktuationer som kvantskummet utgör sa jag högt för mig själv, vederbörligen imponerad.
   – Att det dessutom hålls uppe av exotisk materia och tydligen agerar utanför kasualitetskonjekturer och det faktum att maskhål vanligtvis bara leder till tidpunkten då det skapades är också bara att applådera.
   Efter att ha vankat av och an ett tag och begrundat detta relativitetsteoretiska genombrott beslöt jag mig för att i Morris och Thornes namn undersöka var maskhålet ledde. Ålade mig in i det och accelererade iväg.

Hamnade i ett hörn av Sonic-kontoret.
   Ett mörkt hörn – som tur var doldes min oortodoxa entré av några lådor fulla av tidningar, ingen närvarande märkte ett dyft.
   Men med tanke på de ytterst välbekanta noter jag hörde ljuda från min arbetsplats skulle jag kunnat anlända med en ystert musicerande mässingsorkester i släptåg, det hade inte gjort någon skillnad. I alla fall inte vad gällde januari-Johan. Januari-Johan var nämligen helt uppslukad med att frenetiskt hoppa upp och ner framför iTunes och skandera »Suburban Kids With Biblical Names är världens bästa band!«.
   »Suburban Kids har verkligen haft ett enormt år i år. Dessutom kommer de nog bara att fortsätta på den inslagna vägen under 2005« funderade jag där bakom wellpappen. »Underbart!« »Love Will« började om för fjärde gången. Sakta återvände jag till maskhålet.
   Swisch!

Tillbaka på Debasers toalett.
   – Det där var intressant, log jag hemlighetsfullt i riktning mot skålen. Stephen Hawking hade alltså fel i »Chronology Protection Conjecture«. Fan trot. Hm, maskhålet är fortfarande på vid gavel. Ska jag kliva in i det igen?
   – What would Carl Sagan do?, svarade maskhålet.
   Så sant, så sant.
   Swisch!

Hamnade i ett mörkt hörn av den sunkiga puben Dovas.
   »Mysko«, slog jag fast. Men sedan föll mina ögon på ett bord nära utgången – vid det satt nämligen Martin Lilja och februari-Johan.
   Martin överlämnade i samma sekund ett paket.
   Ett paket innehållandes By Coastal Cafés – Martins och Marilyn Petrideans sensationella grupp – retrospektiva fullängdare »Old Cartoons«.
   En retrospektiv fullängdare som på alla sätt och vis är en av årets bästa. Tio i betyg av tio möjliga, lätt. Musik blir sällan mer angelägen, mer skir och beslutsam på samma gång, mer vackert kantstött, mer intensivt melodisk än på den.
   Uppfylld och överlycklig av att ha fått bevittna denna höjdpunkt igen klev jag in i maskhålet.
   Swisch!

Tillbaka på Debasers toalett.

– Kan det vara så att jag återbesöker olika delar av mitt lo-fi-år 2004 om jag kliver in i dig?, frågade jag maskhålet.

Repliken kom omedelbart: »Korrekt.«

– Men hur?
   – Vem tror du att du är? Kip S. Thorne? Jag skulle kunna förklara det för dig, men din hjärna skulle inte klara av det.
   – Fair enough.
   – Alle man ombord!
   Varför inte?
   Swisch!  
   thehelpmeplease fabulösa spelning på Trädgårn i somras samt hans fantastiska cd-r-släpp!
   Swisch!
   Models Inc klubb How Lo Can You? och deras Mafiosso Rosso-cd!
   Swisch!
   Kindergarten Kisses live på How Lo Can You Go?!
   Swisch!
   Erik Halldén, Most Valuable Players och All of My Brother’s Girlfriends live på Mitt sista liv! Plus alla deras utgåvor!
   Swisch!
   Rough Bunnies! Älskade Rough Bunnies! Inside Riot!
   Swisch!
   Bedroom! The Estate of Samuel! (sic.) Holding a Peach!
   Swisch!
   No Disco! My Secret Garden!
   Swisch!
   Korea! Hellon!
   Swisch!
   My First Band!
   Swisch!

   Penny Century!
   Swisch!
   Fibi Frap!
   Swisch!
   Kids of the Ranch!
   Swisch!
    Penti!
   Swisch!
   Allie’s Baseball Glove!
   Swisch!
   The Callahan!
   Swisch!

Tillbaka på Debasers toalett.

– Du har allt en bred definition av vad lo-fi är, skrockade maskhålet.

– Äsch, inte då, snäste jag. Jag använder »lo-fi« som en synonym för musik som jag kan relatera till, musik som bränner, musik som jag finner intressant och tankeväckande, musik som gör det själv. Inte för bara musik, för övrigt. Som du märkt går uttrycket att applicera på skivbolag och fanzines också.
   – Okej… I alla fall, nu är rundturen slut. Tack för att du flög med mig.
   Och med det slöt sig maskhålet. Tyckte mig ana ett leende i de sista sekunderna det var verksamt. Som att det tycktes säga »tack för resan, jag hade jätteroligt«.
   Eller så hade den sista bärsen slagit hårdare än jag kunde ana.

Väl ute på bargolvet igen, hörde till min förfäran att den sorgliga konstellationen fortfarande gjorde sitt bästa för att förpassa hörselgångar till ett komastadium. Så jag gick hem – varför förstöra det vackra jag nyss råkat ut för? Dansade in i lägenheten, la mig direkt i sängen och somnade gott. Vaknade tio timmar senare med ett leende på mina läppar.
   – Vad glad du ser ut, sa min fru över en kopp frukostkaffe. Var det en bra konsert?
   – Ja och nej, svarade jag.