Godspeed You Black Emperor!

De är kompromisslösa som få, har vassare åsikter än de flesta och kör över sin publik med ett så omtumlande massivt sound att de mest härdade lyssnare rörs till tårar. Johan Jacobsson for söderut för att ta reda på varför folk tror att Godspeed You Black Emperor är ett mystiskt band.

Scenen i hörnet badar i lila ljus. På en stor vit duk visas super-åtta-filmer. Godspeed You Black Emperor framför en ny låt med en tung, dub-aktig bas. Och genast cementeras det jag känt hela dagen, det jag känt sedan de korsade min väg första gången.

Godspeed You Black Emperor behövs.

I en värld som till stor del består av silikon, plast och betong är de kött och blod. I en industri som till stor del består av nickedockor, egoism, elitism och självförhärligande är de avståndstagare, kompromisslösa, respektfulla och »gör det själv«-anhängare. I en genre som till stor del består av vacker musik är de maskrosorna som kämpar sig upp genom asfalten, bergsmassiva i sin ljudbild och kapabla att få folk att gråta av hänförelse.

Till exempel.

Killen framför mig kysser ömt sin flickvän på pannan.

Jag ger mig hän. Det är tredje gången jag upplever Godspeed från ett publikhav men det känns som första.

Gitarrkaskader sköljer över mig, hoppfulla men ändå ensamma stråkar borrar sig in i mitt hjärta, muller skakar om min hjärna och får mig att tänka, drivande trummor får mig att vilja göra något. Jag har sett artister som brukar nämnas i samma andetag som Godspeed – Labradford, Mogwai, Glenn Branca – spela live men aldrig upplevt något liknande.

Jag är flera hundra mil hemifrån, väldigt ensam och utlämnad, men ändå hemma.

Tidigare samma dag och det grekiska februarivädret är underbart. Jag går längs strandpromenaden i Thessaloniki, den lätta brisen utifrån Egeiska havet för med sig dofter av salt och tång. Vinterjackan hamnar under armen, på kaféerna finns inte en stol ledig, överallt rörelse.

Efter att jag passerat en nedlagd bangård och något som ser ut som en plantskola står jag framför Mylos – samlingsnamnet för en rockklubb vid namn Roxxy, en uteservering med inomhusbar och konsertlokalen Club. Utanför den sistnämndas dörr förkunnar en affisch som jag flera gånger sett på min promenad att i kväll spelar Godspeed You Black Emperor där.

Godspeed You Black Emperor. Det två kvinnor och sju män starka Montreal-baserade bandet. Eller kollektivet, om man så vill. Skälet till att jag är i Thessaloniki.

Och mitt huvud påminner mest om ett getingbo.

Dessutom är jag trettio minuter för tidig till vårt avtalade möte. Så jag går in till baren, köper en liten öl och sätter mig i ett hörn och bläddrar fram och tillbaka i mitt anteckningsblock.

Jag har även med mig några pressklipp. Läser bland annat åter igenom min egen recension av Godspeeds senaste album »Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven«, från Sonic nummer ett: »Och min låga flammade ytterligare upp när de i intervjuer framträdde som intelligenta, buttra, självsäkra och nervösa på samma gång. De saktade ner, nästan stannade upp och pratade om faran med global kapitalism, musiktidningars problem och varför de flesta konsertlokaler är värdelösa. De försökte förklara, med en mängd ord, vad det är de gör.«

Jag tror mig veta vad som väntar mig och jag ser fram emot det.

Godspeed bildades 1994. De var då en trio. Samma år släppte de sin debut, kassetten »All Lights Fucked On the Hairy Amp Drooling«. I 33 exemplar. Fyra år senare hörde jag dem för första gången. Sedan dess har jag läst allt om dem och köpt alla skivor som de numera nio medlemmarna (Efrim, Sophie, Norsola, David, Thierry, Aidan, Mauro, Bruce och Roger – i det här bandet gäller bara förnamnen) har medverkat på. Det är åtskilliga, men under namnet Godspeed You Black Emperor finns två album och en ep utgivna.

Med tiden har de också, främst på grund av sin kompromisslösa hållning mot medier, blivit ett alltmer mytomspunnet band. Godspeed är noga med hur de framställs och ser ingen poäng i att vara tillgängliga på mediernas villkor.

Glaset är tomt, klockan är fem. Djupt andetag.

Inne på Club – en korsning av nedlagda stockholmsklubben Gino och ett trångt parkeringsgarage – råder full aktivitet. Råddning. Soundcheck. Folk jag beundrar bär omkring förstärkare och kopplar sladdar. Efter en stund kliver en man fram till mig med raska steg, säger att han heter Dirk och är turnémanager och undrar om jag kommer från Sverige. Han förklarar sedan vad som gäller, det är mycket på gång, kanske intervjun kan göras om två timmar?

Jag svarar »sure«, blir presenterad för Efrim och går sedan och sätter mig i ett hörn och läser »No Logo«, Naomi Kleins uppgörelse med storföretag och reklamkultur. För övrigt en bok som till stor del kretsar kring samma idéer som brukar engagera Kleins landsmän i Godspeed You Black Emperor. Efter en avklarad sida kommer Efrim fram till mig och undrar om jag är redo att ställa några frågor nu. Jag svarar »sure« och tillsammans går vi ut på innergården på jakt efter ett avskilt ställe. Snart sitter vi på toppen av en brandtrappa.

I många artiklar om er jag läst blir ni framställda som ett »mystiskt kollektiv«. »Gåtfulla« hit och »hemlighetsfulla« dit. Hur känns det? Jag skulle bli galen.

– Det är skitsnack. Det är så långt från verkligheten. Alla de där adjektiven har sina egna sätt att färdas, en lat journalist skriver dem, en annan lat journalist läser dem, en lat skivaffärsinnehavare läser dem. De har inget att göra med verkligheten. Jag pratade med en kille efter spelningen i går och han gjorde stor sak av att jag sitter med nedböjt huvud när jag spelar. Så långt kan det gå. När du sitter ner och spelar och det är mörkt på scenen är det svårt att se vart man ska placera fingrarna. Det är fantastiskt hur lätt man kan bli en kuriositet. Det fanns en tid när folk kunde skriva om musik – om du till exempel läser liner notes till gamla Blue Note-skivor ser du att de som skrivit dem förstår vad artisten försökt göra.

All musik måste placeras i små lådor nu för tiden.

– Det är vulgärt. För att underlätta vid inköp. Som de där gratistidningarna man får på HMV: »vilken livsstil har du? Då borde du kolla upp det här«. Men det är OK. Jag ser inte ner på folk som handlar på IKEA till exempel, jag handlar inte där, men jag tycker inte det är ett brott att göra det. Ibland framstår vi som arroganta och självupptagna, men vi försöker. Det är allt vi kan göra.

Har du läst Naomi Kleins bok »No Logo«?

– Jag har läst det mesta av den.

Gillar du den?

– Jag tycker det är bra att den existerar.

Jag håller på med den just nu och det har slagit mig att ni gör musik som skulle kunna vara dess soundtrack.

– Det finns vissa avgörande skillnader mellan vad Naomi Klein står för och vad Godspeed står för. Jag håller med grundtesen i boken men där tar likheterna slut. Men visst, jag förstår vad du menar.

En likhet som jag tycker mig ha upptäckt annars är att hon redan på första sidan berättar om sin vindsvåning. Visserligen ligger den i Toronto, men ni har ju er; hotel2tango.

– Det är en väldig skillnad på dem. En klasskillnad. Naomi Klein är en medlem av den privilegierade klassen i Kanada. När hon pratar om en vindsvåning i Toronto är det en New York-liknande historia. Våningen vi har i Montreal, vilket är en mycket fattigare stad än Toronto, är en äcklig håla ovanför ett garage. Det finns också skillnader mellan våra och Naomi Kleins livsstilar. Småsaker, inte speciellt viktiga skillnader, men vi känner ändå ingen samhörighet med Naomi. Men, som sagt, jag tycker det är bra att boken har släppts, den förser människor med information och jag är glad att så många läser den. Åsikterna är viktiga och hennes poäng är viktig men jag tror ingen i Godspeed anser henne vara »på riktigt«. Det är allt jag vill ha sagt.

Vilka skulle du säga är »på riktigt«?

– Det är många. Det skulle bli en lång lista namn. Det kanske är ett tråkigt svar, men främst de vi arbetar med i Montreal. Våra kamrater i bokstavlig mening.

Gäller det du sagt om Montreal i tidiga intervjuer fortfarande? Till exempel polisstyrkan, är den fortfarande galen?

– Ja, inte mycket har ändrats i Montreal. Så sant som det är sagt. Det här är ett sidospår, men det var en antiglobaliseringsdemonstration i Quebec som de flesta från Godspeed var med i. Och där var polisen helt oregerlig. En vecka senare var det en sympatidemonstration i Montreal som vi också gick i. Jag hatar fortfarande Montreal-polisen men jag måste säga att de håller sig väldigt lugna sådana gånger. Nej förresten, det är skitsnack. De är jävlar. Och de blir bara värre.

Träffar du många aktivister när du är ute på turné? Kommer folk fram och vill prata?

– Nej, inte så många. Vi får e-post från trevliga människor. Jag tror många är mer politiskt involverade än vad vi är, vi är involverade på ett annat sätt. Många är trötta på popstjärnor och de tycker att vi är popstjärnor. Att vi bara är en »liten oviktig kulturell aktivitet«. Och till stor del har de rätt.

Känner du till ett kanadensiskt band som heter Mecca Normal?

– Ja, visst. Vi har gjort några spelningar tillsammans med dem.

Åh. OK. De gjorde ju turnéer de kallade »The Black Wedge Tours«, då de åkte runt med olika feministiska, anarkistiska och antiauktoritära poeter och minimalistiska musiker. Skulle ni kunna tänka er att göra detsamma?

– Nej … Det finns avgörande skillnader i Jean Smiths (Mecca Normals sångerska och huvudsakliga låtskrivare, reds anm) och vår filosofi. Hon tror till exempel att musik kan skapa sociala förändringar ur vakum. Vi i Godspeed tror snarare att musik, under rätt förutsättningar, kan blåsa mer liv i människors inre låga. Om man lever – som vi gör – i reaktionära tider handlar musik mest om bränsle.

Eldslåga. Efrim tänder en handrullad cigarett. Jag vill veta mer om Godspeeds framtids-planer.

Låt oss byta ämne. Ni har spelat in med Steve Albini…

– Vi spelade in tre nya stycken med Steve Albini, ja. I höstas. Vi mixade dem hos honom, men nu ska vi remixa dem i hotel2tango när vi har tid över mellan våra turnéer. Vi är inte nöjda med den första mixen. Så vi har alltså inspelade låtar, men vi vet inte vad vi ska göra av dem ännu. Men någon gång kommer de att släppas, på något sätt.

På innerkonvolutet till »Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven« står det »this tape recording is the last stanza of a 3page chapter« – betyder det att den nya skivan, när den väl dyker upp, är den första strofen i ett helt nytt kapitel?

– Jag hoppas det. Jag vet inte om andra människor kommer att tycka att den är det. Många har kommenterat den där raden, så nu ångrar vi nästan att vi skrev det där. Det måste vara uppenbart för alla att vi börjat skriva på ett nytt blad. Det är i alla fall uppenbart för oss. Vi spelade in den första skivan [»f#a#∞«] och EP:n [»Slow Riot for New Zero Kanada EP«] och sedan turnerade vi, skrev låtar för de turnéerna och spelade dem för mycket. Så vi var inte nöjda med processen under vilken »Lift Your Skinny Fists…« blev till, och det är det raden syftar på. Vi har tänkt om vad gäller sättet vi gör skivor på. Därför har vi inte bråttom med att släppa de nya låtarna. Först måste vi få dem att fungera.

Så det här med att ni blir mer och mer fokuserade har betytt att ni har fått svårare att skapa?

– Vårt bränsle har i flera år varit komplett avsmak för många saker. Därför har fokuseringen inneburit en liten anpassning. Vi känner oss fortfarande som de isolerade, impopulära ungarna i hörnet. Många människor vill prata med en, människor som inte ville prata med en för några år sedan – det är en konstig känsla och det tar en massa tid och energi. Vi har alltid försökt vara ärliga.

Mörkret har fallit, ätandet och drickandet har flyttats inomhus. Vi skiljs åt med ett »vi ses senare i kväll« och Efrim återvänder in till Club. Jag går ned till bangården och vinkar till mig en taxi.

Efter en snabb middag, en tio minuters tupplur på hotellet, en genomlyssning av mina favoritspår från Xinlisupremes fantastiska CD »Tomorrow Never Comes« och en taxiresa till är jag tillbaka vid Mylos.

Utanför Club råder lätt kaos. Jag jobbar mig genom en orolig folkmassa fram till dörrvakten och säger att jag står på gästlistan. Hans svar kommer utan en sekunds tvekan.

– No guestlist.

Det kvittar hur många tyska turnémanagers namn jag kan.

– Sold out. No guestlist.

Paniken är nära. Gruset får smaka på min frustration. Genom väggarna hör vi alla hur Godspeed har börjat spela. Då dyker helt oväntat en fransk kompis till Benjamin i skånska instrumentalrockbandet Yind upp.

Tio minuter senare har denna min nya vän fått tolkat att Club nu släpper in folk på gästlistan. Och när jag för andra gången jobbar mig fram till dörrvakten blir jag igenkänd av en arrangör som måste ha noterat mig tidigare under dagen. Två minuter senare är jag en av kanske fyrahundra packade sillar inne på Club.

Ytterligare några minuter senare cementeras det jag känt hela dagen, det jag känt sedan jag för första gången hörde dem.

Godspeed You Black Emperor behövs.

Ursprungligen publicerad i Sonic #6, mars 2002