Herbert: Scale
HERBERT
Scale
!K7/Playground
Betyg: 5
Sjuhundratjugotre olika objekt användes för att göra »Scale«. Nej, inte instrument – objekt.
Tja, brittiska Herbert är de galna idéernas man, som i sina produktioner testar nya territorier och experimenterar med nya uttryck för musik i allmänhet och dansmusik i synnerhet (bland annat producerade han Roisin Murphys album »Ruby Blue« i fjol). Men det är en tunn linje mellan fantasifullhet och fantasilöshet, när ljudeffekter blir viktigare än melodier och knasiga idéer viktigare än harmonier. Lyssnar du inte med spetsade öron och full närvaro kan sådana verk lätt gå förbi dig.
Herbert inleder klokt nog med sin mest lättillgängliga och mjuka sida, i bjärt kontrast till hans närmast militanta politiska agenda (med ödmjuka mål som att störta Tony Blair och hans amerikanska likasinnade, samt bryta vårt beroende av olja i västvärlden). Ur ett sammelsurium av ljud och ibland oljud på »Scale« (bland de sjuhundratjugotre olika objekten hittar vi bland annat meteoriter, bensinpumpar och frukostflingor) framträder ett intellektuellt stimulerande och ibland fascinerande collage, ett effektivt fordon för hans budskap. I flera låtar tas vi med till en fantasieggande sagovärld. »Moving Like a Train« går in på discoterritorier med Philly-stråkar och är på det stora hela en intagande historia. Allt strösslat med Dani Sicilianos sockersöta men alltid närvarande röst.
För att bättre beskriva Herberts vision kan man dra en parallell till en till ytan liknande artist: Moby. Politiskt medvetna båda två, sprängfyllda av nya uppslag och musikaliska infall, och båda kan båda lätt anklagas för alltför höga pretentioner. På samma sätt är de tröttsamma att lyssna på i längden. Precis som det brukar vara när man blir bombarderad av idéer och politiska budskap, alltså.
NICOLA PRYKE
2006-06-08