Juana Molina: Son




JUANA MOLINA

Son
Domino/Playground
Betyg: 8

De senaste dagarna har Juana Molina hållit min hand som en sann vårförälskelse och lagt ett ännu större skimmer över gröna lundar och människor med dumglada leenden. Hennes musik liknar känslan som dyker upp efter vintern, en belöning för att man hållit ut.

Kanske märkligt då att den inte är särskilt glad, snarare dunkel och ibland vemodig. En märklig kontrast till hennes förflutna som en av Argentinas mest kända TV-komiker.

Det »roliga« i Juanas låtar är förmodligen den okonstlade lekfullheten. Hennes sätt att blanda ljudelement med taktartsskiftande folkgitarrspel och experimentell sång på argentinsk spanska. Ursprunget till trots hör hon mer hemma grannlandet Brasilien. Bossan dyker då och då upp i de ofta psykedeliska arrangemangen och det kan ibland låta som en Bebel Gilberto på hallucinogener.

En annan influens som lyser starkt är sjuttiotalssångerskan Linda Perhacs, vars hypnotiserande stämmor ligger tätt intill Juanas. Gitarrspelet är kraftfullt och repetitivt, inte sällan utsmyckat med lager på lager av mer gitarr och andra strängistrument. Lika delar Nick Drake och Ali Farka Touré, ungefär.

Naturkänslan i Juanas musik sträcker sig längre än recensionens inledning berättar. Förra albumet »Segundo« spelades in ute i det fria, med flora och fauna hela tiden närvarande. Även på »Son« får utomhusatmosfärer och djur agera instrument. Och det känns som att det tunna täcket av electronica som sporadiskt lindas omkring gitarren är en sällsynt melodisk vind som sveper förbi.

ERIK AUGUSTIN PALM

2006-06-08