Nik Bärtsch’s Ronin: Stoa
NIK BÄRTSCH’S RONIN
Stoa
ECM/Bonnier Amigo
Betyg: 7
Det här är musik som bara är. Musik för de där tillfällena då man inte orkar ta ställning till vad som är hippt, när man är trött på alla poserna, alla teoretiska eller bara dumma överbyggnader av ditten och datten. När man inte orkar lyssna på ord, alla dessa jävla ord och budskap! När man bara vill sjunka in i något som vaggar själen mjuk utan att förolämpa ens intelligens på vägen.
När man längtar efter något det inte omedelbart går att sätta etikett på. Eller som nödvändigt måste relateras till sig själv, historien eller samhället.
Det här är inte musik som vill säga något. Den tvingar sig inte på en, den ryter aldrig till i utbrott av glädje eller ilska, men den ger ändå hela tiden upphov till nya, fantastiska bilder i huvudet på en.
Den vill inte som jazzen uttrycka vad som finns längst inne i själen. Trots att instrumenten och sättningen är jazzens, trots att den ges ut av ett av de ledande jazzbolagen, trots att musikerna ser ut som jazzmusiker nu för tiden ska se ut.
Det är kanske den tänkande människans avkopplingstrance? Men där gammal vanlig hippietrance efter ett tag får en att somna lyckas den här tyska kvintetten i stället med att väcka en tillbaka till livet och att se allting med ny skärpa och pregnans. Vilket skulle kunna betyda att musiken är komplicerad eller »svår«. Tvärtom.
Det är hypnotiskt groovigt. I komplicerade taktarter som blir glasklara när de med monoton och skarpslipad elegans långsamt äter sig in i ens medvetande. Allt låter skapt i detta nu, utan elektronik, utan klipp-och-klistra-ticks. Ljudbilden är genomskinligt luftig, samtidigt som musiken är väldigt fysisk, buren av seniga, vältränade muskler.
Man får som lyssnare inte vara feg, men man måste heller inte vara överdrivet modig. Vilket skulle kunna vara en omskrivning av att den här musiken skulle vara »lagom« på något vis. Så är det definitivt inte.
Det är så in i helvete funky. På ett Steve Reich-Clyde Stubblefield-John Cage-zenbuddistiskt vis. Det är musik som i kraft av sin avskalade minimalism växer till en katedral omkring en.
LENNART PERSSON
2006-06-08