Friko: The Journey to Mandoola

FRIKO
The Journey to Mandoola
C+C/Dotshop.se
Betyg: 5

Ursprungligen är Peder Kjellsby och Sjur Miljeteig skolade som jazzmusiker – förstnämnde trumslagare, den andra trumpetare – med kopplingar till framåtband som Wibutee och Jaga Jazzist.

Men det hörs inte här. Det finns bara där som en slags kunskaps- och erfarenhetsbas.

Friko bildades som en följd av att de båda tillsammans lyssnade på Stina Nordenstams album »Dynamite«. Musiken de gör är en konceptuell och minutiöst producerad high brow-popmusik som kan sorteras in i samma fack som exempelvis David Sylvian, Mark Hollis, Robert Wyatt eller norskorna Anja Garbarek och Hanne Hukkelberg.

Själv har jag stora problem att komma in i det här. Musiken är liksom så färdig. Allt, varenda litet skevt klink på konstiga instrument, varenda lagom syntetiskt stråkdrag, varenda knastrigt beat eller svulstig softrocktrumma, allt känns så genomtänkt och utstuderat att det inte finns några öppningar i musiken som går att haka på. Den bara finns där och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den.
Kanske psykologiserar jag bara. Kanske är musiken helt enkelt lite småtrist. Om än ruskigt snygg. Som i bästa låten »Will I Still Be There« med Jarle Bernhoft på sång, en bitterljuvt nervig sak med känslan av en pampig Radiohead-ballad i sjuttiotalsprogressiv Air-tappning.

Men de flesta låtar bara rinner förbi genom det mytiska musikaliska landskap de försökt skapa. Varken de många gästvokalisterna – Susanna Wallumrød, Ane Brun, Solveig Slettahjell, med flera – eller de förmenat suggestiva ljudbilderna lyckas fånga mig.

Och för att återknyta till inledningen: kanske hörs det tvärtom att de är skolade jazzmusiker. Kanske trodde de att det var en baggis att skapa retroprogressiv popmusik bara man skrev avancerade arrangemang och spelade snyggt?

PATRIK LINDGREN

2006-09-15