Sir Douglas Quintet/Kris Kristofferson/Delbert McClinton/Willie Nelson: Live From Austin Tx
SIR DOUGLAS QUINTET
Live From Austin Tx [DVD]
New West/Playground
Betyg: 8
KRIS KRISTOFFERSON
Live From Austin Tx [DVD]
New West/Playground
Betyg: 5
DELBERT McCLINTON
Live From Austin Tx [DVD]
New West/Playground
Betyg: 8
WILLIE NELSON
Live From Austin Tx [DVD]
New West/Playground
Betyg: 8
Du som är ungefär lika ålderstigen som undertecknad minns kanske SVT-programmet »Gig« från slutet av åttiotalet. Dåtida storheter som Imperiet, Sator och Lädernunnan fick där genomföra minikonserter rakt ut till hela det svenska folket. Som vanligt med inhemska musikprogram – »Musikbyrån« exkluderat – blev det dock inte särskilt långlivat.
Desto mer uthållig har den amerikanska musikshowen »Austin City Limits« varit, i år firar den trettioårsjubileum. Sedan något år tillbaka ägnar sig programmakarna åt en arkivrensning i samarbete med det kaliforniska rootsrockbolaget New West, som ger ut dessa »live i TV-studion«-konserter på DVD och i de flesta fall även CD.
Utgåvor finns även med Merle Haggard, Neko Case, Fats Domino och en jublande lycklig Johnny Cash, för att bara nämna några, men denna recension fokuserar på fyra artister med rötterna stadigt förankrade i »Austin City Limits« hemstat. Fyra artister som var och en verifierar att begreppet »Texas music« rymmer det mesta.
Ingenstans blir det lika tydligt som i fallet Doug Sahm och hans vid tidpunkten nyligen återbildade Sir Douglas Quintet. Få har hyllat den rika musikfloran i USA:s näst största stat med samma passion och konsekvens som Sahm. Han döpte en låt till »Texas Me«, ett album till »Texas Rock for Country Rollers«, ett band till Texas Tornados och möts självklart av applåder när han den här Austin-kvällen i januari 1981 sjunger textraden »you just can’t live in Texas, if you don’t have a lot of soul«.
Soul- och bluesaspekten av Doug Sahms repertoar var månne i regel mer accentuerad på de skivor han gjorde i eget namn, men som alltid med den här mannen fanns inga egentliga åtskillnader. Sir Douglas Quintet slog igenom på sextiotalet med en sorts mexikanska gränsen-variant av den brittiska invasionen. Redan från början fanns såväl tex-mex och norteno som western swing och honkytonk, och psykedelia och pop, för att inte tala om just soul och blues, med som vitala ingredienser i den genreöverskridande mixen. Allt utmynnade i en väldigt enhetlig Doug Sahm-musik.
Sir Douglas Quintet är här i praktslag. Deras täta groove och säregna sound, mest kännetecknat av Augie Meyers karaktäristiska orgel, förmår både piska upp ett pardonlöst partysväng (»Mendocino«, »Who Were You Thinking Of?«) och ett synnerligen hjärtskärande vemod (»Down on the Border«, »I Keep Wishing for You«). Allt det som är lite väl plastigt och effektdränkt på 1981 års »Border Wave«-album låter här helt sagolikt. Sahm kan vara fullt så tillbakalutat salt som vi vill ha honom när bandet bakom honom tryggt skumpar på med Meyers vackert visslande Vox längst fram i fören. Att gitarristen Alvin Crow är en särdeles effektiv slinger gör ingenting sämre.
När de mot slutet river av »(Is Anybody Goin’ to) San Antone«, med Crow på fiol, är stämningen i studion lika hög som på något av de danspalats där Bob Wills och hans Texas Playboys regerade under nittonhundratalets första hälft genom att sätta jazz till hillbillymusik. På samma sätt som dem förde Doug Sahm samman olika stilar och fick det gamla att låta coolt igen.
En annan frisinnad Lone Star State-hjälte är Kris Kristofferson, som ju syntes i filmen »Cisco Pike« ihop med just Doug Sahm. Den skäggige hunken börjar här med att bräka »It’s good to be back in Texas«, och det är inte sista gången han gör det.
Vid tiden för »Austin City Limits«-inspelningen, i september 1981, befinner sig både hans sång- och skådespelarkarriär i botten. Skivorna säljer inget, folk tolkar inte hans låtar med samma frekvens som i början av sjuttiotalet och »Heaven’s Gate«, regissören Michael Ciminos jättesatsning med Kristofferson i en huvudroll, hör till Hollywoods mest kostsamma floppar genom tiderna. Det ska dröja ytterligare några år innan han som artist får sig ett lyft som en av fyra countryikoner i supergruppen Highwaymen och ännu längre innan han med filmen »Lone Star« åter tas till nåder på vita duken.
Trots att hans namn är befläckat och hela hans stjärnstatus i allmänt fritt fall lyser det karisma om scenpersonligheten Kristofferson. Uppbackad av sitt maffiga band, med slipade ess som Stephen Bruton (gitarr), Billy Swan (gitarr) och Donnie Fritts (keyboard), visar han inte några tvivel på sin högt värderade sångkatalog. Och varför skulle han? Få låtskrivare kan matcha låtlistan som sådan: »Sunday Morning Comin’ Down«, »For the Good Times«, »Me and Bobby McGee«, »Why Me«, »Help Me Make It Through the Night«, »Casey’s Last Ride«, »The Pilgrim: Chapter 33«, etc.
Men till skillnad från andra exceptionella låtskrivare, som Bob Dylan och Bruce Springsteen, ges Kristoffersons låtar inga som helst nya dimensioner av att ett band rockar till dem.
Det kan så klart bero på att Kristofferson är en begränsad sångare; den rossliga spillra till röst han har passar bättre i en spartansk musikalisk inramning där den inte behöver kämpa så förbannat, där dess trasighet blir en tillgång. Men det kan lika mycket bero på att låtarna i sig varken behöver kraft eller fart för att hävda sig. Vad som är viktigast för deras melodier och poetiska precision är karaktärstarka, känsliga uttolkare.
Sålunda funkar det mindre bra när det här görs överbelastad FM-rock av låtar som mer än något annat ropar efter intimitet. Det låter inte jämt dåligt, men det låter ofta för mycket av det mesta.
I sin ungdom lärde sig Delbert McClinton av de stora mästarna när hans husband på det råbarkade Jack’s Place i Fort Worth fick backa upp idoler som B.B. King, Bobby Bland och Howlin’ Wolf. Sämre skola kan man gå i. Sedermera fick även McClinton en undervisande roll. I samband med en englandsturné 1962 visade han en ung slyngel vid namn John Lennon hur man spelar munspel. Resultatet hör ni i »Love Me Do«.
Hans »Austin City Limits«-föreställning är från 1982, när han fortfarande red högt på vågorna som följde på beundraren John Belushis ständiga hyllande av honom samt hitsingeln »Givin’ It Up for Your Love« från 1980 års album »The Jealous Kind«. I oförskämt snajdiga sjuttiotalsglasögon, svart t-shirt och jeans är McClinton ett enda självförtroendefyllt leende när han hamrar loss på sin koskälla.
Med tanke på hans partytajta niomannaband kan man inte direkt klandra honom. Tillsammans ligger de rakt igenom på en växel mitt emellan ruffig roadhouse blues och sextiotalets sydstatssoul, allt med ett hjärta större än staten Texas. Dansanta good time-låtar som »Lipstick, Powder and Paint« och »Turn on Your Love Light« umgås utmärkt med balladerna – »The Jealous Kind«, Otis Reddings »I’ve Got Dreams to Remember« – där Delbert fläker ut sin innersta själ likt en dödsföraktande martyr. Han har total kontroll både på sin rösts kraftfält och de små sprickor som han vet att utnyttja. Versionen av Al Greens »Take Me to the River« skulle nog rentav få Reverend Al att gå ner på knä av vördnad.
Färskaste inspelningen av de här fyra är den med Willie Nelson, som faktiskt var förste artist ut i serien med ett pilotavsnitt 1974. Sedan dess har han varit med fler gånger än någon annan. Helt rimligt med tanke på att Willie fått stå symbol för den unika symbios av liberala krafter och konservativa rednecks som i flera decennier gjort Austins musikscen till en av Söderns mest öppensinniga och vitala.
Denna septemberkväll 1990 låter det som att han och hans Family bestämt sig för att ta detta till sin spets. Det både rockas frenetiskt och spelas en så långt tillbakablickande honkytonk och western swing att betraktarens ögon till slut går i kors. Som vanligt låter det ibland som att musiken inte hänger ihop, som att varje musiker gör sin egen lilla grej på sin kant. För att sedan åter komma på spår och dra mot samma mål, ofta anförda av syster Bobbies vägledande barpiano.
Att musikerna ramlar in och ut i varandra hör tvivelsutan till rövarbandets rumlande charm. Här fint gestaltat av att när gitarresset Grady Martin står utan ström i några låtar rullar bandet oförtrutet vidare på full maskin. Ett instrument hit eller dit är liksom inte hela världen, inte när man har Willies knappt sammanhängande gamla Trigger i fören.
Låtlistan är en ren greatest hits-parad som man har hört oräkneliga gånger men inte jämt så här taggat: »Whiskey River«, »Good Hearted Woman«, »On the Road Again«, »Blue Eyes Crying in the Rain«, »Funny How Time Slips Away«/»Crazy«/»Night Life«-medleyt. Den rymmer också ett långt parti med Kristofferson-tolkningar, varav inte minst »Loving Her Was Easier (Than Anything I’ll Ever Do Again)« sticker ut. Där får man det än en gång svart på vitt att i Willie Nelsons händer kan en enkel kärlekssång bli något som är lite för stort för att greppa. Eller något för gåtfullt för att förstå, likt en universell hymn vars budskap alla begriper likafullt. »If America could sing with one voice, it would be Willie’s«, som Emmylou Harris så pricksäkert formulerade saken. Exakt vad det beror på lär inte ens en resursstark statlig utredning kunna utröna, men en del av förklaringen står nog att finna i hans noggrant vältajmade frasering och, jo, eftertänksamma gitarrstil. Med andra ord allt det som Ryan Adams försöker dränka med märkligt uppstyrda rockgitarrer på nya Willie-albumet »Songbird«.
Under hösten och vintern spelas det in nya »Austin City Limits«-avsnitt in med namn Cat Power, Sufjan Stevens, Alejandro Escovedo, Etta James och Franz Ferdinand, varför vi med lite tur har fler DVD-utgåvor att se fram emot.
Nu är det bara för Sveriges Television att göra detsamma med »Gig«-programmen.
PIERRE HELLQVIST
2006-11-20
