Emmon: The Art & the Evil




EMMON
The Art & the Evil
Wonderland
Betyg: 4

Ibland skär det verkligen i hjärtat att behöva såga en platta.

Emmon är tuff brud med perfekt knallrött läppstift och vass kort frisyr som gett järnet på scen både under sina otaliga liveframträdanden solo, som medlem i bandet Kubot och i lite kändare popkvartetten Paris. Som om inte det var nog DJ:ar hon, har remixat Soviac och The Knife och släppt sex egna demos. Att konstfacksstudenten Emma Nylén är en cool person råder det inget tvivel om och just därför ville jag så gärna att »The Art & the Evil« skulle vara bra.

Men den lider av två problem.

För det första är soundet omodernt, mycket låter som bleka efterapningar av Depeche Mode och Soft Cell. Men just det är kanske ett lite tunt argument, ibland får jag känslan av att synthmusik, precis som viss hårdrock, kanske till och med måste låta ganska gammal för att räknas som bra. Den omoderna känslan kan också bero på att en del låtmaterial är flera år gammalt och i samma skola som de senaste årens svenska band som gillar åttiotalet; Melody Club och The Sounds när de fortfarande använde d-drums.

Det andra problemet med skivan är större: Låtarna är helt enkelt inte tillräckligt catchy. Egentligen är de inte mer än ganska omelodiösa demolåtar i snygg förpackning. Det skulle behövas en låtskrivare som gör superhittiga låtar som Emmon kan molla till och göra tuffa, det är det hon är bäst på.

Allt är inte dåligt. Emmon sjunger mycket bättre än förut, »Make It Up« är helt OK pop, det tecknade omslaget är fint och produktionen lyxig. Musiken är väldigt proffsig men tråkig på samma sätt som Håkan Lidbos musik är tråkig, och lite opersonlig på samma sätt som norska Bertine Zetlitzs musik är opersonlig.

JENNY SETH

20007-02-16