Julie Doiron: Woke Myself Up




JULIE DOIRON
Woke Myself Up
Jagjaguwar/Border
Betyg: 7

Julie Doirons musik har alltid genomsyrats av en otvungen hyperärlighet. Det är som att hon lite förstrött rycker på axlarna åt det faktum att hon inte kan annat än säga precis som det är. »Woke Myself Up« är hennes nionde officiella solosläpp, men musicerandet känns fortfarande lika spretigt som när Doiron på nittiotalet spelade med indiehjältarna Eric’s Trip. Faktum är att gamle Eric’s Trip-medlemmen Rick White här både är producent och medmusiker, och att originaluppsättningen av just det bandet spelar på de flesta av låtarna.

Doiron är en mästare på små imperfektioner. Ett lätt snubblande gitarrspel, trummor som här och där halkar efter en millisekund och en sångröst som ofta trevar sig fram. En känsla av älskvärd försiktighet frammanas. På flera av spåren sjunger Doiron duett med sig själv, vilket helt smälter samman med den annars lofi-präglade ljudbilden.

Temat denna gång är Doirons relation till sin familj. Hon sjunger om den villkorslösa kärlek som hon finner där, men också om ensamhet och besvikelsen över att inte kunna leva upp till egna och andras förväntningar. Albumets första halva rör sig i ljus, andra halvan i mörker.

Lyssnaren förförs med små medel. Spröd akustisk gitarr i förgrunden, enkel instrumentering i bakgrunden och Doirons öppna, oförfalskade stämma mjukt svävande över allt. Där finns ingenting överdrivet, åt något håll. Hon konstaterar bara, med en sällsynt inkännande nakenhet.

ERIK AUGUSTIN PALM

2007-02-16