Kris Dollimore: 02/01/1978

KRIS DOLLIMORE
02/01/1978
Sun Pier/import
Betyg: 6

Det behöver inte alltid vara så märkvärdigt, så himla genomsyrat av tanke och pretentioner.

Kris Dollimore har ett förflutet i marginella brittiska grupper som The Godfathers och The Damned. Han har till och med backat upp en Adam Ant på deken. Som studiogitarrist har han spelat på Del Amitris album »Can You Do Me Good« och med amerikanskan Eileen Rose. Nu gör han sitt första soloalbum; titeln anger den dag för tjugoåtta år sedan då han fick sin första elgitarr.

Och tiden sedan dess verkar ha använts väl – han har spelat sig till både kraft, elegans och känsla för bluesen. Det är nämligen en både enkel och sympatisk bluesplatta han gjort, med såväl akustiska som sprakande elektriska nedslag i traditionen. Allt med en blekfet, lätt manschauvinistisk, väldigt brittisk attityd i botten: »Why must I sweat?/ Why must I break my back?/Just to keep that damn woman on track.«

Men han kan också bli rejält lyrisk, som i den akustiska instrumentallåten »East of England«, en skir kärleksförklaring till platsen han kommer ifrån.

Det är verkligen inte särskilt märkvärdigt. Tre män i ett för litet, mörkt och fuktigt rum som lever ut sin kärlek till John Lee Hooker, Muddy Waters och Wilko Johnson. Och som med en smått kongenial cover på »TV Eye« visar på The Stooges rötter i de få ackordens monotona blueshamrande.

Det finns en charm i den sortens plattor också. De behövs också.

LENNART PERSSON

2007-04-13