Mary Weiss: Dangerous Game
MARY WEISS
Dangerous Game
Norton/import
Betyg: 5
Vi förknippar hennes röst med osäkerhet, tonårsångest och rusiga hormoner. Som huvudsångerska i Shangri-Las spelade hon in en handfull av de allra mest arketypiska, evigt unga sextiotalspoplåtarna: »Out in the Streets«, »Leader of the Pack«, »I Can Never Go Home Anymore«, »Give Him a Great Big Kiss«, »Remember (Walking in the Sand)«.
Eftersom hon inte släppt en skiva på fyra decennier tar det sin tid innan man vänjer sig vid att lyssna på en fyrtio år äldre version av Mary Weiss. Samma, men ändå annorlunda.
Producenten Greg Cartwright, vars Reigning Sound är kompband här, har anpassat materialet efter åren som de facto flutit förbi. Även om han i sound och arrangemang får leka ut alla sina sixtieslustar är låtarna som gjorda för en vuxnare, mer väderbiten röst än den lika hjärtknipande som gatutuffa sextiotals-Weiss vi är bekanta med.
Trots att tanken är rätt blir utförandet fel.
Såväl rockmusiken som produktionen låter lite uddlös, som att Cartwright håller tillbaka sitt normalt så larmkapabla band. Och det vore väl okej om de bara visste vad de skulle göra i stället. Musiken är nu inte lika nedtonad och avskalad som på Reigning Sounds mästerliga »Home for Orphans«-CD härom året. Känslan är lite som mellantempolåtarna med Detroit Cobras – helt okej, men knappast det man mest vill ha, i alla fall inte bara.
Från en sådan som Mary Weiss önskar man sig dessutom en viss mängd ond bråd död och dramatik. Hennes röst skulle göra sig bra till det även i detta mognare, mörkare skick. Här och där hintas det ditåt, men steget tas aldrig fullt ut. Detta i kombination med ovanligt anonyma bidrag från Cartwrights annars så profilstarka låtskrivarpenna gör »Dangerous Game« till en överraskande besvikelse, utan att för den skull vara samma tragiska bottennapp som Ronnie Spector-plattan härom året.
Det är synd att ingen orkar ge dem den inramning de förtjänar, både Mary Weiss och Ronnie Spector borde vid det här laget vara lika givna symboler för New York-gatorna som någonsin New York Dolls, Patti Smith eller de fyra Ramone-läderjackorna. Tyvärr är det nog så att »Because the Night«, som Bruce Springsteen gav bort till Patti Smith, var den sista riktigt perfekta Shangri-Las-låten.
PIERRE HELLQVIST
2007-04-13
