Hur dansband stavas hösten 2007






Länge sågs den som något oerhört förbjudet, något skamligt, något som de i yttersta periferin höll på med.
   Tack vare bland annat entusiaster som Wim Martenz har dock ovanstående förhållningssätt lappkastats.
   Kalendern visar hösten 2007 och dansbandsmusik är det absolut hetaste.
Johan Jacobsson rapporterar från en kultur i förändring.

Medborgarplatsen, Stockholm. På trottoaren utanför Göta Källare står William Croon och försöker dricka en Trocadero.
  Det går inte så bra.
  Hans smala fingrar darrar, flaskan slinter. Sötsliskig vätska över hela gabardinkostymens framstycke.
   – Kommer han inte snart?
William är nervös, rastlös och sur på kompisen Martin Falk. Tidigare i kväll bestämde de två träff precis på denna gatstump, prick klockan 19:55. Nu är hon kvart över åtta och Martin syns inte till, hans mobil svarar med tystnad.
   Klunk, klunk.
   – Ah, shit. Jag kan inte dricka den här. Vill du ha den?

Något är rätt oväntat i staten Dansband. Från att – i ögonen på kulturjournalister och andra förståsigpåare – ha varit något så motsägelsefullt som en exotisk massföreteelse börjar nu dansband bli en massföreteelse bland alla andra.
Och i bräschen för denna förändring går akter som Wim Martenz. Går klart, går lysande, går snabbt. Åtminstone konstnärligt.

   Ty 20:30, Medborgarplatsen, Martin dyker äntligen upp.
   – Var har du varit? väser William.
   – Åh, jag fick en så bra idé till en låt, så jag var tvungen att lägga grunderna innan jag glömde bort den, svarar Martin.
   – Jaha, men då så, ler William.
   – Arbetsnamnet är »Dina tårar«.
   William smakar på orden.
   – Toppen.
   Det är William och Martin som utgör Wim Martenz.
   Återförenade och tillsammans beger de sig in på Göta Källare för att dansa natten till dag, allt under de kulörta lyktornas vakande ögon. Nynnandes på Thorleifs »Ingen är som du min kära« gör jag dem sällskap.

Två dagar senare och vi tre sammanstrålar i Martins spartanskt möblerade och i Bandhagen belägna tvåa. Soffan i vardagsrummet är rejält nedsutten, teakbordet framför är översållat med papper och plektrum. Mitt emot denna hemtrevliga röra står stereon. En snabb blick på plattorna som ligger ovanpå den avslöjar kanske 80 procent av Wim Martenz utgångspunkter och musikaliska avsikter. En efter en lyfter jag upp och synar dem; Montt Mardiés »Pretender«/»Clocks«, »Dionne Warwick Sings Burt Bacharach«, Fibes, Oh Fibes! andra, Roosarnas »Livet är nu« och »Miss Decibel« med Wizex.
   – Pop, liksom, skrattar Martin.
   – Personligen tycker jag det är väldigt konstigt att dansband fortfarande är ett… stigma, fyller William i. Jag menar, trots att det är hur stort som helst ser folk lite snett på en om man kommer gående på Stockholms gator klädd i en Vikingarna-tshirt. Folk tror man tycker det är kultigt och att man gillar dem ironiskt.
   – Och så är det förstås inte, fortsätter Martin. Vi älskar toner som både är jordnära och bjuder på eskapism. Vi älskar melodier. Vi älskar musik som får oss att vilja röra på fötterna. Vi älskar romantik och klyftigt låtsnickrande. Kort sagt, vi älskar dansband.
   Det sista säger han med en stolt bugning och en knuten näve. William brister ut i en spontan applåd.

I augusti i år släppte Wim Martenz sjuspårs-CD-R:en »Bara vi minns hur det var«. Tack vare att deras Myspace-sida spred sig som en löpeld vänner och bekanta över sålde den tvåhundratjugo exemplar på tre dagar. Sedan drog William och Martin in skivan eftersom de tröttnade på att bränna och uppmanade folk att sprida den på alla möjliga sätt i stället.
   Martin: Förhoppningsvis fattar alla som lyssnat på »Bara vi minns hur det var« vår grej. Vi brinner verkligen för det här.
   William: Grejen är dock att vi mot vår vilja hamnat lite i ett ingemansland. De inblandade i Västbergaträffen tycker vi är för lite dansband, till exempel.
   Martin: Jättekonstigt. Okej, vi är inte extremt traditionsbundna, men allt är ändå på sin plats. Vi är helt enkelt ett Sten & Stanley för det tjugoförsta århundradet.
   Nu klappar både jag och William händerna.
   Martin: Men, alltså, när Tough Alliance har med panflöjter på deras lysande nya album känner man ju att de inte tycker det är en »kul grej«. De har med dem för att de vill och kan. Wim Martenz resonerar på samma sätt.
   William: Vi har alltid gillat dansband. På riktigt.

En av många höjdpunkter på »Bara vi minns hur det var« är den ohyggligt vackra »En gång utanför«. Över toner som ekar just Sten & Stanleys svensktoppseufori via Steely Dan körsjunger Martin och William en text om att inte våga säga sitt hjärtas mening. Och när sedan saxofonsolot bryter igenom ljudbilden två minuter och trettio sekunder in i låten känns det som en änglakör fästs på magnetremsa.
   William: Tack! Snällt av dig att säga. Det är jag som spelar saxofon på just det spåret, annars spelar vi båda allt möjligt. Faktum är att vi är lite av ett tvåmannakollektiv, vi båda hjälps åt med allt.
   Hur ser framtiden ut för Wim Martenz?
   Martin: Vi skulle vilja spela på Emmaboda nästa år.
   William: Eller Accelerator. Vi skulle gärna blanda gig på dansbandsställen i Karlstad med gig på, tja, Spy Bar, kanske?
   Martin: Någon ny mini-CD kommer det väl att bli, också. Innan jul, är det tänkt.
   William: Har du några fler frågor?
   Nej, jag tror det räcker så.
   William: Ja, jag vill inte låta otrevlig, men vi borde dra nu om vi ska hinna till Göta Källare innan 20:00.
   Vad händer egentligen där 20:00?
   Martin: Inträdet höjs med trettio kronor, haha!