Marc Almond: Stardom Road




MARC ALMOND
Stardom Road
Sequel/Border
Betyg: 3

Efter en motorcykelolycka för tre år sedan som var nära att kosta honom livet fann sig Marc Almond delvis döv på båda öronen och oförmögen att lyssna på eller skriva ny musik. I pressutskicket till »Stardom Road« berättar han hur de tolv sånger han tolkar på skivan gav honom lusten åter och hjälpte honom tillbaka till livet igen efter olyckan.

I detta påminner »Stardom Road« om »My Beauty«, Kevin Rowlands coveralbum från slutet av nittiotalet som sålde knappt ett par hundra exemplar och hjälpte till att köra Alan McGees Creation i botten. Men där Rowland skrev om sönderspelade, och i original överskattade, sånger som Lennon-McCartneys »The Long and Winding Road« och The Monkees »Daydream Believer« och gjorde dem till sina tar sig Almond igenom Gene Pitneys »Backstage (I’m Lonely)«, Al Stewarts »Bedsitter Images« och David Bowies »London Boys« med en fingertoppskänsla värdig en elefant i en porslinsbutik.

Varje sång är marinerad i ett sammelsurium av stråkar och flyhänt kabarédramatik som siktar mot Broadway men landar i en svåruthärdligt struttig pastisch som har betydligt närmare till Neil Hannons hemska musikalövningar med Divine Comedy än Charles Aznavour och Bobby Darin. Almond artikulerar med en dramatik och förkärlek till övertoner som får Antony Hegarty från Antony And The Johnsons, som dessutom agerar duettpartner på ett av skivans spår, att likna Mark E. Smith vid en jämförelse.

»Stardom Road« är med största sannolikhet avsett som en uppriktig programförklaring, men att något så välmenande kan ge upphov till något så banalt fyller mig med en tomhet som gränsar till existentiell leda.

NIKLAS ELMÉR

2007-06-08

 

»Stardom Road« släpps 2 juli.