Danny & Dusty: Cast Iron Soul
DANNY & DUSTY
Cast Iron Soul
Blue Rose/Border
Betyg: 7
En av de där fåtaliga utgåvorna man inte ska köpa så mycket för den egentliga skivans skull som för bonusmaterialet. Det är det allena som drar upp betyget från 5 till 7 här.
Det återförenade Danny & Dusty gör det inte lätt för sig genom att låta sitt första album på tjugotvå år – deras andra någonsin – åtföljas av en DVD med en klubbspelning från när de verkligen var i sitt esse.
Danny & Dusty var mer »supergrupp« än ett riktigt band, en högst tillfällig avstickare för den kaliforniska paisley underground-scenens kärntrupp. En promillepräglad helg i en studio resulterade i den hårdkokta barboogieskivan »The Lost Weekend«. Danny var lika med Green On Reds Dan Stuart, bakom Dusty dolde sig Steve Wynn från The Dream Syndicate och musikerna utgjordes av kamrater från respektive band samt de snajdigt Prins Valiant-friserade själsfränderna i The Long Ryders.
På den kokande LA-konserten från 1986 är det en fröjd att se hur de två frontfigurerna spelar ut sina utmejslade good guy/bad guy-roller. Wynn är som vanligt trevlig, proper och slipad, medan Stuart med glansig blick, stinn buk och flaska i hand far omkring som vettlös Jim Thompson-karaktär; överförfriskad, okontrollerbar och redo att när som helst dräpa.
Bättre än så här blev det aldrig, paisleyballongen började spricka i samma stund som de insyltade banden skrev på för storbolag som inte visste hur musiken skulle marknadsföras. Stuart gick ner sig i galenskap och droger, Wynn vek in på en hyperaktiv solokarriär som utan större problem hållits vid liv i alla år.
När de nu åter samlas är medmusikerna delvis annorlunda och de själva rätt många erfarenheter rikare. Dan Stuart har samlat ihop skärvorna av sitt liv och lever numera stilla familjeliv i New York, där även Steve Wynn bor sedan många år. Att de sjunger om vilken vacker död stad det numera är ska knappast ses som något annat än en bekräftelse på att de själva inte längre är så unga och pigga.
På så vis funkar ändå skivan, som riskerade att bli mer än lovligt pinsam ifall herrarna gett sig lika långt in i dimman som när det begav sig. Den vemodigt fundersamma tonen klär dem väl. Problemet är snarare att få låtar på »Cast Iron Soul« höjer sig över genomsnittet, speciellt sida vid sida med materialet på den sjövilda, magnifika DVD-konserten.
PIERRE HELLQVIST
2007-06-08
