Sam Cooke With The Soul Stirrers med flera: Speciality Profiles
SAM COOKE WITH THE SOUL STIRRERS
Specialty Profiles
Specialty/Concord/Universal
Betyg: 7
JOHN LEE HOOKER
Specialty Profiles
Specialty/Concord/Universal
Betyg: 7
PERCY MAYFIELD
Specialty Profiles
Specialty/Concord/Universal
Betyg: 7
ROY MILTON
Specialty Profiles
Specialty/Concord/Universal
Betyg: 7
LLOYD PRICE
Specialty Profiles
Specialty/Concord/Universal
Betyg: 7
LARRY WILLIAMS
Specialty Profiles
Specialty/Concord/Universal
Betyg: 7
Rock’n’roll tog i princip död på hans business. Men Art Rupe hade egentligen sig själv att skylla, i allra högsta grad hade han varit med om att skapa det som rock’n’roll utvecklades till – ett monster som snart käkade upp allt och bara lämnade smulor kvar.
Hans Los Angeles-baserade skivbolag Specialty var ett av de mest fruktsamma och betydelsefulla fästena för svart musik – blues, gospel, r’n’b – åren innan Elvis höftvickande entré kastade omkull allt.
Fram tills dess ägnade sig storbolagen huvudsakligen åt oförarglig vit pop.
I regel överlät de den vilt sprittande, ibland rent obscena svarta musiken åt oberoende mikroentreprenörer, visionärer och entusiaster som dök upp över hela USA i efterkrigsboomen. Dit hörde bröderna Ertegun, Herb Abramson och Jerry Wexler på Atlantic i New York, Syd Nathan på King och Federal i Cincinnati, Chess-bröderna i Chicago, Sam Phillips på Sun i Memphis, Herman Lubinsky på Savoy i Newark, Ernie Youngs Nashboro (senare Excello) i Nashville, den ökände rufflaren Don Robey med sina Houston-stationerade etiketter Duke, Peacock och Songbird, samt Rupes LA-kollegor – bröderna Bihari på Modern och Lew Chudd på Imperial.
Det fanns fler – Apollo, Manor, Black & White, Jubilee, DeLuxe, National, Vee Jay, OKeh, Philo/Aladdin, Exclusive/Excelsior…
Under sent fyrtio- och fram till mitten av femtiotalet gjorde Specialty det mesta rätt. Sedan råkade man ut för tre avgörande motgångar/felbedömningar. Den första var att stallets starkast lysande stjärna Little Richard irrade sig in i religiösa grubblerier för att aldrig mer riktigt bli densamme. Den andra var att Rupe vägrade ge ut Sam Cookes popsingel »You Send Me«, som skulle bli en miljonsäljare och den forne gospelgigantens breda genombrott. Den tredje var att Rupe undlät sig att lyssna på Little Richard när denne efter en turnévända i Europa gapade entusiastiskt om en ung, begåvad Liverpool-kvartett.
I en trevlig giv som gärna får fortsätta med lite djupare arkivdykningar får vi här sex identiskt formgivna och identiskt betitlade samlingar med några av bolagets tyngsta lirare. De relativt låga betygen förklaras av att det finns mer extensiva, intressanta och påkostade samlingar med var och en. Den oinvigde klarar sig emellertid ganska långt med dessa. Särskilt som de i samlad trupp ger en god bild av inte bara Specialty utan ljudet av svart r’n’b/gospel/blues från dagarna före rock’n’roll. Ett väldigt angenämt ljud, om det behöver påpekas.
Innan Sam Cooke invaderade poplistorna med dunderhits som »Wonderful World«, »Chain Gang« och »Cupid« var han charmören som fick flickorna att svimma i kyrkans bänkrader. Då han som tjugoåring tog över som huvudvokalist i redan etablerade gospelgruppen The Soul Stirrers 1951 blev han kvickt den talangfulle uppkomlingen och softe eleganten i en värld av högintensiva shouters och screamers. Nu kunde han också, vid behov, släppa fram råa och raspiga ljud. Men mest lät han som den lene och milde crooner som hans inbjudande pojkanlete gav sken av.
Det dröjde inte länge innan Cooke insåg att det även i de sakrala sångernas värld fanns gott om syndfulla frestelser. Och väl med smak för livets goda var det i längden outhärdligt för honom att se hur gospelscenens utrymme krympte för varje år på femtiotalet. Det sved säkert också att skivbolagskollegor som Little Richard, Larry Williams och Lloyd Price kunde vältra sig i excesser medan hans egna medel minskade.
Den som är nyfiken på gospelmusik i allmänhet gör klokt i att börja med The Soul Stirrers under Sam Cookes karismatiska ledning. Han sjöng så klart gudomligt vackert på sina senare popsinglar, om än sällan med samma glödande passion som hörs i »The Last Mile of the Way« och »Touch the Hem of His Garment«. I »Just Another Day« skapas rent himlastormande dramatik av kontrasten mellan Cookes mjuka sammetsstämma och Paul Fosters arketypiskt frenetiska gospelstil.
John Lee Hookers småskaliga, introverta sound var föga representativt för hur blues skulle låta i början av femtiotalet. Vid tidpunkten var det snarare, för att jämföra med en Specialty-kollega, Roy Miltons vräkiga storbandssväng som stod överst på agendan. Men att sukta efter antika gamla ljud är inte bara något vår tids musikintresserade människor ägnar sig åt, det gjorde man även förr. Därav framgången för »The Hook« och hans primitiva gitarrspel med ännu mer primitivt fotstamp som huvudsakligt ackompanjemang.
Specialty var bara ett av oräkneliga bolag John Lee, under en armada av olika artistnamn, parallellt spelade in för. Rupe hyste dock aldrig några större förhoppningar på honom och gav när det begav sig bara ut ett fåtal av alla sina Hooker-inspelningar. Detta urval av blott fjorton spår är i ytligaste laget, men ger ändå en god bild av var artisten befann sig. Djupt försjunken i ett ofta kontemplativt tillstånd som Van Morrison närstuderat i både två och hundra timmar. Den som sedan vill gå vidare i ämnet förvärvar lämpligen den förträffliga Ace-CD:n »The Legendary Modern Recordings 1948–1954«.
Steget från sådan rå ruffighet till den salongssofistikerade, pianobaserade jazzblues Percy Mayfield kom att förkroppsliga må te sig långt. Men John Lee Hooker var en av alla de som gärna satte tänderna i material av denne Louisiana-son. Andra som gjorde storstilade insatser med hans låtar var Ray Charles (»Hit the Road Jack«), The Moonglows (»Please Send Me Someone to Love«) och Elvis Presley (»Stranger in My Own Home Town«). Mayfields nattliga ballader (»Memory Pain«, »The River’s Invitation«) är ofta sorgliga på gränsen till suicidala, inte sällan svåra att skaka av sig.
Som privatperson skulle han få sin beskärda del av smärta. Efter att »Please Send Me Someone to Love« – en orolig, världsmedveten sorts förlaga till Sam Cookes »A Change is Gonna Come« – sålt i drygt en miljon exemplar 1950 såg framtiden ljus ut för denne bildsköne begåvning. Men på väg hem till LA från en spelning i Las Vegas demolerades hans ansikte i en bilkrasch. Den dittills stegrande karriären störtdök ner i ett träsk av självömkan och alkohol. Så småningom återhämtade han sig, spelade in för en mängd olika bolag, men lika stor stjärna som han var under sina tidiga år på Specialty skulle Percy Mayfield aldrig mer bli.
Även om Roy Milton också ägnade sig åt något som kan kallas jazzblues är sinnesstämningen långt ifrån den lågmälda ensligheten hos Mayfield. Miltons genreöverskridande musik var fylld av hetsigt blås, rullande pianon och livsglad ropa och svara-sång. Hans jazz kopplar till swing, hans blues till boogie woogie – en låttitel som »Hop, Skip & Jump« säger det mesta. Ett högljutt, hejdlöst drag à la Louis Jordan, även om Milton lär ha varit mindre av extremextrovert showman.
Roy Milton var en av dem som starkast bidrog till att etablera Specialty som bolag men också en av dem som hade det svårast att överleva efter rock’n’roll. Han dog 1983 men hans musik klarar än i dag av att få lyssnaren att utföra djärva kroppsrörelser.
Little Richard må ha varit bolagets största kassako, men han var inte först med att nå ut till köpstarka vita publiken. Artisten som lyckades med det var ett fynd Art Rupe råkat på vid en utflykt till New Orleans, dit han med Fats Dominos hits och sound på näthinnan gärna åkte. Som tur var för Rupe visade sig Fats-producenten Dave Bartholomew ha kommit på kant med Imperial, som han vanligtvis slussade talanger vidare till.
På så vis fick Specialty tag i Lloyd Price, vars debutsingel spelades in våren 1952 under ledning av Bertholomew och med Fats Dominos fantastiska band, inklusive Fats eget karaktäristiska piano, som uppbackning. Resultatet, »Lawdy Miss Clawdy«, är rullande, trängtande New Orleans-boogie i dess mest sugande utförande. Singeln blev en smash, tog sig ända upp på r’n’b-listans förstaplats och skulle lite senare komma att tolkas på Elvis Presleys debutalbum.
Fler fina singlar följde, men innan någon visste ordet av kallades Price in till militärtjänstgöring i Asien. Två år senare återvände han till en radikalt annorlunda musikscen (sist ut på den här samlingen är symptomatiskt nog en låt inspelad 1956, dess titel: »Rock’n’Roll Dance«) och till ett bolag där ägaren nu bara hade ögon för en vildman vid namn Richard Penniman. Typiskt nog var det Price som en gång i tiden hade tipsat »The Georgia Peach« om att skicka en demo till Specialty.
Lloyd Price fortsatte till andra bolag och skulle mot slutet av femtiotalet fira massiva framgångar med r’n’b-pop som »Stagger Lee«, »Personality« och »I’m Gonna Get Married«. Hans första sologiv efter Specialty var en smäktande ballad baserad på melodin »Caro Nome« frå Verdis »Rigoletto«. Just som »Just Because« tog fart på radiostationerna snappades den upp av hans kusin – illbattingen, rumlaren och blivande pimpen Larry Williams. Inte så lite fräckt spelade han in en egen variant av låten på Prices gamla bolag Specialty. Rupe – som även han noterat att Price inspelning verkade gå hem i stugorna – ville uttryckligen ha en identisk version, och det fick han också.
Så började Larry Williams karriär, som i sin tur blev Specialtys sista verkliga kraftansträngning. I ett våldsamt kreativt stim pumpade han under tidsrymden av ett år ur sig rock’n’rollklassiker som »Short Fat Fannie«, »Bony Moronie«, »Dizzy Miss Lizzy«, »Slow Down«, »Bad Boy« och »She Said Yeah«. Volymstark, humoristisk och rå rock’n’roll inspelad med Little Richards superdrillade band.
När hitfloden torkade ut åkte han 1959 dit för droginnehav och fick kicken från bolaget. Hela sextiotalet pendlade han mellan fängelsevistelser, nya försök att åter bli en skivartist att räkna med (ofta i samarbete med en annan ökänd bad boy, Johnny »Guitar« Watson) och långa fester för att fira de mångsiffriga royaltycheckar som med ökad frekvens trillade in efter att Beatles, Stones, Animals och andra brittiska fans betat av stora delar av hans låtkatalog. Inte minst John Lennon kunde tala varmt och länge om sin favoritsångare Larry Williams.
Williams jobbade även som producent. Som sådan kunde han ta sig an oväntade akter som countryrockarna The Flying Burrito Brothers, som antagligen drogs till honom för att Gram Parsons var ett stort fan av såväl hans musik som hans färggranna kostymer och de illegala substanser han ofta tillhandahåll sina klienter. Gamle läromästaren Little Richard, som Williams också producerade, fick med råge sitt kokainbehov mättat av denne originalhustler som även efter det att musikintäkterna slutat rassla in levde mer flärdfullt än vad någon kunde begripa. 1980 fick allt ett brutalt slut då Larry Wiliams hittades ihjälskjuten i sin överdådiga Laurel Canyon-kåk. De som visste i vilka ljusskygga kretsar han rörde sig hade svårt att tro på självmordsteorier.
Den här samlingen innehåller allt väsentligt han spelade in på femtiotalet, även om exempelvis Ace-utgivna »Bad Boy of Rock’n’Roll« från 1999 onekligen är ett mer ambitiöst alternativ.
En rekommendation är: skaffa alla skivorna och skapa din egen Specialty-box, speciellt om en gedigen Little Richard-samling adderas. Åtminstone i väntan på att du lyckas lägga fingrarna på 1994 års riktiga 4CD-box »The Specialty Story«
Art Rupe då?
Efter bolagets nedgång i början av sextiotalet gick det knappast någon nöd på direktören, han valde att satsa sina redan intjänade rikedomar i olja, fastigheter och filmbranschen och blev på så vis ännu mer förmögen. Såvitt jag vet lever och frodas han än, nittio år gammal, även om han 1991 sålde alla sina Specialty-rättigheter; sannolikt med skaplig förtjänst.
PIERRE HELLQVIST
2007-06-08
