The Icarus Line: Black Lives at the Golden Coast
THE ICARUS LINE
Black Lives at the Golden Coast
V2/Bonnier Amigo
Betyg: 4
Hur kunde det gå så här? För tre år sedan släppte The Icarus Line »Penance Soirée«, en veritabel knytnäve i mellangärdet fylld av störig punkattityd och genial rock’n’roll för ett nytt millennium. Jag föll totalt och utnämnde skivan till 2004 års bästa. Nu kommer uppföljaren och igen: hur kunde det går så här?
Kanske handlar det om förlusten av Aaron North. Gitarristen som var hårdast i det flinthårda bandet, som sprang i väg med Stevie Ray Vaughan-gitarren (kolla krönikan »Ett ont, väldigt ont band« på Sonic-sajten, om du glömt) och som bytte band till Nine Inch Nails. Icarus Line minus North har inte längre någon som håller i trådarna, även om Joe Cardamone försöker. Sångaren ser på skivomslaget precis ut som Iggy Pop på »Lust for Life«. Och självklart är det dit han vill nå fram. Till det larmiga och skenbart farliga, till punkrock som väsnas och skiter i alla konsekvenser med långfingrarna i luften.
Men »Lust for Life«-Iggy hade låtar i bakfickan. Joe har mest en orkester som larmar på utan mening. Mycket på »Black Lives at the Golden Coast« känns fantastiskt i trettio sekunder, sedan flummar allt ut i brötigt ljudsvammel och oväntat mycket U2-gitarrer. Gruppen verkar nästan desperat velat spela in en lika övertygande platta som senast. Med sig in i studion tog de attityden och förstärkarna men glömde låtarna. Bara titellåten, fulboogien »Gets Paid« och »Slayer« (bra titel) känns på riktigt. Då står Cardamone som en förbannad Dave Thomas för tvåtusentalet, mitt i världens brus och gastar upprört att ingen förstår honom. Resten är utfyllnad.
ANDERS DAHLBOM
2007-06-08