Phosphorescent: Pride

PHOSPHORESCENT
Pride
Dead Oceans/Border
Betyg: 7

I den lika skäggiga som tätbefolkade genre vi känner som flanellrutig Södern-tragik bidrar Matthew Houck med ett ringa mått av nytänkande. 2005 års »Aw Come Aw Wry« skulle sannolikt ha åkt på både två och hundra stämningsansökningar för plagiat från en viss Will Oldham om det inte vore för att Palace-mannen för längesen förlorat kontrollen över alla bräckliga trastrubadurer som vill vara lika vissen som han.
   Ändå hintade Phosphorescent, som den Alabama-bördige Brooklyn-sångaren Houck kallar sig i egenskap av artist, på den skivan åt visioner som på sikt skulle kunna göra honom till något lite mer unikt än ytterligare en bortsprungen byracka i mängden. Inte minst gav den egendomliga kammarsoulen i snyggt betitlade »Joe Tex, These Taming Blues« mersmak.
   På tredje albumet »Pride« börjar det också hända grejer på allvar. Tänk er Brian Wilson uppvuxen i en annars övergiven katedral i Vatikanstaten med Nikki Sudden som bror i stället för Carl och Dennis. Houcks tidigare lite veliga visor intar här skepnaden av både spöklika och storslagna psalmer från mänsklighetens mest skuldfyllda vrå. Målmedvetet men långsamt, ack så långsamt, makar sig melodierna fram med god hjälp av körer från ödesmättade själsfränder som Jana Hunter och Castanets-chefen Ray Raposa. Och just där uppvaknandet »Cocaine Lights« övergår i det renande, ylande, plågade stålbad som är titelspåret framstår alltsammans lika gotiskt, mäktigt och vansinnigt som någonsin Gaudis La Sagrada Familia.

PIERRE HELLQVIST

2007-10-19