Sven Zetterberg: Hollerin’ Up a Storm

SVEN ZETTERBERG
Hollerin’ Up a Storm
Border
Betyg: 7

Precis när Svenne Zetterberg med en rad utsökta album har etablerat bilden av sig själv som vår mest övertygande soulsångare någonsin växlar han in på ett visserligen besläktat, men ändå väsensskilt spår.
   Han gör ett renodlat, mycket traditionellt bluesalbum. Med låtar som är både djupt och skamlöst nersänkta i femtiotalets urbana bluestradition, trots att de alla är nyskrivna av honom själv och gitarristen Anders Lewén och trots att han på ett ställe med en föraktfull grimas droppar David Beckhams namn! Allt är dessutom kärleksfullt förankrat i ett sound som är så stiltroget renlärigt och kärvt femtiotalsmässigt att man hela tiden förväntar sig att höra vinylknaster mellan låtarna.
   Musiken från Muddy Waters Chicago, T-Bone Walkers Los Angeles, Howlin’ Wolfs Memphis och allt där emellan drar som en dammig tornado genom plattans tretton spår. Förstainstrumentet gitarren har Zetterberg lagt åt sidan till förmån för munspelet, som han å andra sidan spelar så att det glöder, med en sagolik kombination av ton, känsla och teknik. Hjältar som Little Walter, Sonny Boy Williamson och Big Walter Horton hjular av glädje genom sovsalarna i himmelen.
Detta tilltag må vara lätt katastrofalt ur ett karriärstrategiskt perspektiv, men det är svårt att inte älska Zetterberg för att han gör det. Han gör det ju så bra, så inifrån hjärtat. På en väldigt fin liten bild inuti omslaget sitter Svenne intill Sonny Boys gravsten i Tutweiler, Mississippi. Han ser väldigt andaktsfull ut, men har samtidigt en spjuveraktig glimt i ögonen. Ungefär så låter hans skiva.
LENNART PERSSON
2007-11-29