Niccokick: The Good Times We Shared, Were They So Bad?




NICCOKICK
The Good Times We Shared, Were They So Bad?
Startracks/Bonnier Amigo
Betyg: 4

Everclear, Better Than Ezra, Dishwalla. Kommer ni ihåg? Om inte så är det ingen större förlust. En period i nittiotalet dök det upp amerikanska grupper som mixade lightgrunge, radiovänligt raka gitarriff och väldigt simpla melodier. Eftersom jag är en meloditok gillade jag hitlåtarna direkt och skaffade plattorna. Sedan har de stått i skivhyllan och samlat damm.
   Niccokick debuterade för några år sedan, tror jag då skrev uppskattande om skånebandet. Enligt deras sajt var sångaren och låtskrivaren Andreas Söderlund utbränd för ett år sedan, efter att ha både spelat med och producerat Hello Saferide samtidigt som han sysslade med det egna (finfina) projektet Sounds Like Violence.
   Jag tror att Niccokicks andra fullängdare hade mått bättre om Söderlund förlängt sin time out. Då hade vi inte behövt höra i princip samma platta en gång till.
  Ja, det är melodistarkt och ja, det påminner om amerikansk indierock för femton år sedan. Ja, Söderlund vet hur man skriver effektiva rockhits med ett hest skrikigt röstläge när refrängen slår till. Men, nej – det är nästan komiskt att läsa pressreleasen som basunerar ut att det här innebär en ny era för svensk indie. För här händer ju inget nytt alls. Allt känns igen; ackordföljder, halvnördiga Pavement-texter, tonläget. Live är det säkert ändå ingen som tänker på det.
  Sorteras lämpligen in mellan Fastball och Verve Pipe. Fram med dammvippan redan nu.

ANDERS DAHLBOM
2008-02-06