Olle Nyman: Venture
OLLE NYMAN
Venture
A West Side Fabrication/Border
Betyg: 7
Det finns något okomplicerat, okonstlat och väldigt direkt i Olle Nymans musik. Jag behöver inte anstränga mig för att ta den till mig, den fyller mitt rum och mitt hjärta i samma stund den rullar ut ur högtalarna.
Det skulle kunna tolkas som att han gör något lättviktigt, men hans musik har snarare en känslomässig tyngd som är ovanlig i svensk musik, även när den kommer från Norrland. Jag tror den når fram till mig för att den så tydligt visar att den vill göra det. Olle spelar ut sina kort utan blygsel.
Han var bra redan på 2006 års debutalbum, inte minst i titelspåret »Behind the Clouds«, ett mästarprov i finstämd, stämningsladda intimitet. Det var ett av mina favoritspår det året. Och »Venture« bekräftar alla de förhoppningar det väckte.
Han är fortfarande ingen förnyare, ingen murbräcka. Han är och förblir traditionalist. En musikromantiker. Någon som fortfarande hela tiden strävar efter att skriva den där perfekta, självlysande, omedelbart förtrollande melodin. Och han har onekligen väldigt god hand med just melodierna. De är inte alltid ända in i roten originella men alltid välskrivna, ofta extremt smittsamma, bubblande lyckligt framrullande. Här finns trots det traditionella greppet inga upprepningar, inga trötta eller utslitna vändningar.
Men det är ändå Olles röst som undanröjer alla tvivel. Den är så full av liv, så naturlig i sitt uttryck, så modig i sitt sätt att fylla minsta stavelse med känsla och mening. Han låter verkligen som om han har kommit till den här världen enbart för att sjunga. Och han ställer en lång, lång rad av svengelskt mumlande, ointressant plagierande singer-songwriters i skamvrån.
Textskrivandet har utvecklats, men kan bli bättre. Det är fortfarande ganska allmänna betraktelser över livet och kärleken som bjuds, uppbyggda på textrader och stämningar han har snappat upp på sina Van Morrison-plattor. Eller på de gamla bluesskivor även Morrison har lyssnat på. De är inte dåliga, men heller inte av det slag man bär med sig i livet. Kanske skulle han utmana sig själv med att nästa gång sjunga på svenska, för att tvinga sig själv att krypa lite närmare det egna livet? Med den rösten och den musikaliteten kunde det bli sensationellt bra.
Han kan i vilket fall som helst bara bli ännu bättre; det är den här skivans inbyggda löfte.
LENNART PERSSON
2008-02-06
