The Magnetic Fields: Distortion




THE MAGNETIC FIELDS
Distortion
Nonesuch/Warner
Betyg: 7

Ny Magnetic Fields-skiva och nytt koncept. Stephin Merritts konceptuella ådra har alltid tilltalat mig, samtidigt kan jag tycka att han förringar sin låtskrivartalang med att snöa in på ett visst sound. Sidoprojekten Future Bible Heroes och Gothic Archies har jag av den anledningen faktiskt inte riktigt brytt mig om. Merritt är som allra bäst när han ohämmat vandrar mellan genrer, som på trippeln »69 Love Songs« och det underskattade teater/musikal-projektet »Showtunes«.
   »Distortion« gör mig till en början förvirrad. Magnetic Fields med feedback. På en hel skiva. Va!? Merritt säger att idén var att göra ett album som låter mer som Jesus And Mary Chain än Jesus And Mary Chain. Korta poplåtar med bröderna Reids »Psychocandy« som mall. Fast med cello och piano, han tänkte egentligen sjunga varje låt själv, men bjöd in Shirley Simms som medverkade på »69 Love Songs«.
   »Psychocandy« är fantastiskt bra än i dag. Däremot kan det vara vanskligt att härma. Exempelvis fattade jag aldrig varför Liars återskapade jamc-soundet i några låtar på deras skiva i höstas. Det tillförde ingenting. Stephin Merritt har självklart inte anammat rundgångsklassikern rakt av, han skriver samma typ av låtar som tidigare, med osedvanligt direkta melodier och en popkänsla som smittar av sig. Kärleksfulla pastischer, kanske man kan säga. Eller bara, ja, bra pop.

PM JÖNSSON
2008-02-06