Envelopes: Here Comes the Wind

ENVELOPES
Here Comes the Wind
Brille/Border
Betyg: 6

Vi är inte kända för vårt egensinne här uppe i norr, högst uppe i Babels torn, där prudentligt kaos alltid bott granne med Gud.
   När vi väl sänker garden, när vi försöker vara lite knäppa, gör vi det med förbundna ögon. Alla som någon gång lyssnat på kommersiell svensk radio eller hört Peter Settman berätta en ordvits vet vad jag menar.
   Svensk popmusik är inget undantag. Ingenstans är det svenska svårmodet så närvarande som i Anna Järvinens texter eller The Radio Dept:s melodier. Vår popmusik är kliniskt befriad från humor och det svenska egensinnet är inget egensinne i egentlig mening, utan en enkel missuppfattning. Alla som någon gång lyssnat på kommersiell svensk radio eller hört Peter Settman berätta en ordvits vet vad jag menar.
   Svensk-franska Envelopes egensinne är av det ortodoxa slaget, de excellerar i smålarviga låttitlar och frijazz, joddlar och anstränger sig i sitt anletes svett för att återlansera idén om att allt är instrument, från kökets attiraljer till handfatets vatten. Deras främsta tillgång är att de försöker, och med viss framgång lyckas, göra underhållande popmusik utan att det blir tråkigt. Deras enda problem är att deras förmodade föregångare simmat i samma vatten, med samma våtdräkt och simglasögon, och att det är svårt att navigera i grumligt vatten, med immiga glas.
   »Here Comes the Wind« är inte ett roligt album i ordets ursprungliga mening, men Envelopes referensrika popmusik är ändå kul mest hela tiden. Deras spelglädje och nonchalanta hållning till popmusiken som sådan kompenserar alla futtiga skavanker och tillkortakommanden.
   Mer bekymmersfri än så är det svårt att vara.

NIKLAS ELMÉR

2008-02-12