The Mountain Goats: Heretic Pride
THE MOUNTAIN GOATS
Heretic Pride
4AD/Playground
Betyg: 7
»The running order is very, very important. Don’t underestimate the structure of an album.«
Demonproducenten John Leckie – vars namn kan skådas på plattor som The Falls »This Nation’s Saving Grace«, The Stone Roses självbetitlade och »White Music« med XTC – sa ovanstående i Uncut nummer 111. Han diskuterade vid tillfället detaljerna som gör en utsökt debut, delade med sig av samlad visdom i fempunktsform.
»You need a strong opener, like ’I Wanna Be Adored’, and an epic finale.«
En del musikälskare må föredra att maniskt klicka runt bland mp3:orna eller spisa sjutumssinglar tills skivnålen slits ut. Personligen nickar jag dock nöjdast när ett utsökt album når mina hörselgångar, när en och samma akt breder ut sig över en lång och alltigenom själsligt omtumlande tidsperiod.
Är du som jag håller du säkert också med Leckie. Låtordningen är viktig för oss, var än i diskografin vi håller till. Vi är inte reaktionära, vi är helt enkelt våra smakpreferenser trogna.
Kalifornien-sonen John Darnielle – The Mountain Goats – är en man synnerligen införstådd i tonernas och skivornas magi. För tretton år sedan intervjuade jag till exempel honom angående hans favoritvax, då la han ut texten och tipsade och avslöjade att den mexikanska sångerskan Ana Gabriels »Mi México« »really did change my life. Twice«. Ett par månader efter vårt samtal gav han ut »Sweden«, ett mycket väl sammansatt och ambitiöst singer-songwriteralster som förenade relationsproblem, lösa konspirationsteorier och ljuvligt brinnande melodier via akustisk gitarr, stämma och bas. Hans karriär har präglats av integritet, nyfikenhet och utveckling, från det tidiga nittiotalets sensationella ärke-lofi till de senaste årens inspelningstekniska och av 4AD realiserade ljudbildslandvinningarna. Blott tre belägg, många fler finnes.
»Heretic Pride« är The Mountain Goats ungefär femtonde släpp i fullängdsformatet. Den lider av ett problem. Uppmärksamma läsare kan säkert gissa inom vilket område det rör sig.
Just det, inom strukturens område. Men på ett oväntat sätt; visste jag inte bättre skulle jag tro att Darnielle hörsammat Leckies »you need a strong opener«-råd lite för noggrant.
»Sax Rohmer #1« – som inleder det nya albumet – är nämligen otroligt, otroligt bra. Gun Club-hunger möter okonventionella Souled American-stämningar möter drivande och stegrande instrumentering. Under tre minuter och fyrtioen sekunder får den håret att resa sig på mina armar samtidigt som hjärtat mitt slår trippelslag och mina stämband öppnar sig inför refrängens självhäftande och desperata »I am coming home to you/if it’s the last thing that I do«. Rewind, play, rewind, play, rewind, play. Total knocköppning, samtidigt en björntjänst. För att resa sig efter den och gå vidare måste »Heretic Pride« bjuda på ännu starkare material, på en räcka av elva-, tolv- och trettonpoängslåtar.
Och det gör den inte.
Nog för att »Heretic Pride« är ett okej verk, i samma klass som de fem närmsta föregångarna. Musikerna som backar upp Johns röst och gitarrer – bland andra trotjänaren och basisten Peter Hughes (Nothing Painted Blue), pianisten Franklin Bruno (Nothing Painted Blue, solo) och trummisen Jon Wurster (Superchunk) – gör ett lysande jobb. »In the Craters of the Moon« får mig faktiskt att associera till gamla goda Tindersticks och »Tianchi Lake« är en bedårande öm liten vaggvisa. Avslutande »Michael Myers Resplendent« är korrekt nog en mullrande och rätt episk ballad.
»Sax Rohmer #1« agerar dock alltid brandfilt. Gång på gång försöker jag lyssna på »Heretic Pride« från början till slut, gång på gång letar mitt pekfinger sig bort mot stereoknappen märkt »1«.
»I am coming home to you/if it’s the last thing that I do.«
Varför nöja sig med mindre?
Hade jag då gillat skivan mer om »Sax Rohmer #1« dykt upp på femte plats? Ren spekulation – jag kan inte låtsas den ohörd på i följden den avsetts – men kanske. Låtordningar är också nämligen långt ifrån matematiska formler. De varierar. Nu gällde det »Heretic Pride« och mina åsikter och då blev det så här.
En sak är dock säker, det finns fortfarande liv, rörelse och själ i The Mountain Goats. Framtiden bådar gott.
Något vi kan tacka »Sax Rohmer #1« för.
JOHAN JACOBSSON
2008-02-19
