Erik Enocksson: Harsh and Stubborn that River Bends/Dark and Shrewd, No Light it Holds [singel]

ERIK ENOCKSSON
Harsh and Stubborn that River Bends/Dark and Shrewd, No Light it Holds [singel]
Kning/Dotshop.se
Betyg: 8

Gångjärnen undslapp sig metalliskt gnisslande, en strimma ljus föll över hallmattan. Så stod det plötsligt där; omgivet av tre dörrkarmar, en tröskel och nedåtgående sensommarsol.
   Soundtracket.
   – Stig på, bjöd jag. Slå dig ner, känn dig som hemma.
   – Följ med mig i stället, svarade soundtracket.
   Ett lockande förslag, en fattad hand. Sida vid sida lämnade vi min lägenhet, påbörjade vår resa. Stilla gitarrfigurer bäddade in landskapet omkring oss i rodnande dis, kondensdroppar över ängarna och under löven. Ögonen mot horisonten, en lavendelblå himmel och mässande körer slöt min själ till sina. Korta brottstycken för piano och ambienta orglar bredde ut mäktiga vingspann och svävade, stigen där fötterna sattes dansade i takt med deras skuggor.
   – Brasor, viskade jag. De knäpper också så här.
   – Vad minns du mer?, undrade soundtracket.
   – En röd plastspade. Jag glömde den i skogen, men vågade inte hämta den själv. Min dagisfröken följde med mig och letade, vi hittade den under en ormbunke.
   – Mm-hm.
   Konversationen sålunda avslutad i koncensus och vår färd gick vidare, alltid ackompanjerad av bilder som studsade mellan min hjärnas speglar; privata sekvenser blandade med rena fantasifoster. Efter drygt trettiosex minuters vandring – en livstid – sa dock soundtracket adjö, tvingade mig att återvända hem.
   – Kom tillbaka, bönade jag. Senaste gången jag kände så här var inför Hans Appelqvists toner!
   – Hysch, uppmanade en röst. Använd pekfingret.
   Sagt och gjort. Om och om och om igen.
   Det är en väldigt vacker skiva, Erik Enockssons »Farväl Falkenberg«. Så vacker att jag till exempel vägrar se rullen den ljudsätter, att placera in dess melodier i andra kontexter än mina egna känns som konstnärligt självmord. När jag lyssnar på »Farväl Falkenberg« vill jag inte se andra manusförfattare, regissörer och skådespelares tankar. Nej, jag vill höra Erik Enockssons visioner och jag vill, som sagt, göra dem mina.
   Helt enkelt en himla tur att soundtracket klev in i min tillvaro först. Tycker jag.
   Detta om detta. Sjutummaren »Harsh and Stubborn that River Bends«/»Dark and Shrewd, No Light it Holds« är det andra och senaste släppet från Erik Enockssons håll. Liksom »Farväl Falkenberg« är den realiserad av världens bästa Kning Disk, liksom »Farväl Falkenberg« är den en underskön och pastoral tripp. Sida A består av en plockad akustisk gitarr som lyckas förena molokenhet och ystra vårbäcksstämningar och som är tätt sammanflätad med ett stilla, snöfallande klockspel. Sida B vrider upp tempot med drillande piano- och gitarriff och smäktande, mässande röster. Köra bil genom mörka granskogar medan den fyller kupén? Ja, tack.
   Att iaktta Eriks fortsatta utveckling, en ynnest. Vid minst anade tillfälle kommer han slå upp porten igen, bjuda på nya upplevelser, ytterligare utflykter.
   Och jag kommer nog aldrig tveka att sällskapa. Inte du heller, hoppas jag. Gör honom din, du också.
JOHAN JACOBSSON
2008-02-26