Rick Ross: Trilla
RICK ROSS
Trilla
Def Jam/Universal
Betyg: 6
När Outkast en gång för alla slog igenom verkligt brett 2003 märkte man av små grupperingar bland de tidigare trofasta som plötsligt började ta avstånd från Atlanta-duon. Här var det inga så kallade indieideal som hade svikits, däremot lät det mer eller mindre tydligt påskinas att Dre och Big Boi med »Hey Ya!«, »Onkel Tom-låten« till hitsingel, sålde ut sin svarta själ.
Man kan jämföra med Gene Chandlers massiva novelty-hit »Duke of Earl« från 1962. Att soulmannen från Chicago gav sig ut på ett segertåg över hela världen med sin simpla och löjligt medryckande låt var konstigt nog, att han dessutom gjorde det iklädd hatt, monokel, käpp och lång cape gav upphov till ren irritation. Inte bara sjöng han obegripligheter, vad menade han med att klä sig som vit överklass – fick man verkligen göra så?
På den tiden, strax innan medborgarrättsrörelsens musikaliska röst verkligen tog form, kom kritiken mestadels från hans egen omgivning.
I dag när dylika strömningar går att skönja, som i Outkast-exemplets ironiska grimas, är det för det mesta vit, akademisk medelklass som står för den lätt obehagliga retoriken: vit får gärna leka svart, det är lite exotiskt och farligt, men svart ska vara svart. Och då helst »Stagger Lee«-, »Midnight Mover«- och »Superfly«-svart: annorlunda, utanför normen, hotfull.
För den skocken torde Rick Ross vara rena drömartisten. Dels för att han är en self made man som utan att ställa sig in hos det vita bransch- och samhällsetablissemanget blivit mångmiljonär och jätteindustri. Dels, och sannolikt framför allt, för att den skäggige Florida-biffen gjort det genom att konsekvent hålla fast vid sin ensidiga Tony Montana-romantik. Den som för ett par år sedan gav honom ett efterhängset ringsignalanthem med »Hustlin’«, en låt så enfaldig att D4L:s »Laffy Taffy« vid en jämförelse framstår som hiphopens motsvarighet till relativitetsteorin.
När Ross nu följer upp den framgångsrika storbolagsdebuten »Port of Miami« är han givetvis tillräckligt mycket biznizman för att hålla fast vid det vinnande koncept som stavas kokainflöde, storskalig kontanthantering och åttiotalsvräkiga synthmattor. Själv bidrog han knappast till dämpade förväntningar när han utlovade något lika knäckande som Michael Jacksons »Thriller«.
Problemet är bara att skivan antagligen inte ens kommer att fixa den ofrånkomliga parallellen till den av många klassikerförklarade föregångaren särskilt väl. För en hiphopplatta, i synnerhet av en superstjärna, tar det ovanligt lång tid innan skivan gör jobbet. Först med tredjespåret, tillika plattans andrasingel, »The Boss« börjar det hända saker. I en crunchig produktion av J.R. Rotem och skönt vocodervriden gästsång av T-Pain får vi en av senare års smarrigaste gatuserenader. Den kompenserar mer än väl skivans allt annat än övertygande förstasingel »Speedin’«.
Utöver det är »Trilla«, som multibudgeterade uppföljaralbum från hiphopstjärnor brukar vara, närapå kliniskt befriat från överraskningar. Att varken Chris Martin, The Hives eller OneRepublic syns till torde i alla fall innebära att de som önskar att svart ska leva upp till en förbestämd bild av svart kan avguda Rick Ross ett tag till.
PIERRE HELLQVIST
2008-03-11
