Counting Crows: Saturday Nights & Sunday Mornings

COUNTING CROWS
Saturday Nights & Sunday Mornings
Geffen/Universal
Betyg: 6

Högt och lågt, svart och vitt, yin och yang… Och yadayadayada. Counting Crows nya album är kanske inte upplagt efter världshistoriens mest originella idé – det handlar om en handfull låtar om rusiga lördagkvällar och en annan handfull om bakfulla söndagmorgnar. Men som alla sanna melankoliker verkar sångaren och låtskrivaren Adam Duritz inte kunna ha riktigt roligt ens när han sjunger om att få avsugningar i italienska barer. Han har i så fall roligt med samma självhatsstinna darr på rösten som han använder när han ligger nedkrupen under hotellrumstäcket i den låtsvit som är ägnad åt rannsakan och funderingar om bot och bättring. Counting Crows samlade album börjar alltmer likna en smått grungig version av Malcolm Lowrys »Under vulkanen«, med Duritz i rollen som den försupne konsuln.
   Jag skriver smått grungig eftersom första halvan i sina sämsta stunder faktiskt låter exakt som något kvarglömt från Pearl Jam. I sina bästa stunder lyckas gruppen dock återigen låta så där motvilligt melodiösa som när de är som allra bäst. Fördelen med Counting Crows är att deras album alltid låter som besvikelser i inledningsskedet, vilket eventuellt beror på att gruppen fortfarande inte förlåtit sig själva för att de en gång för femton år sedan fick en riktig hit med sin »Mr Jones«.
   Resultatet är ett material vars styrkor grävts ned djupt och som vaskas fram först efter ett långt tag. Och efter att ha levt med skivan i några veckor kommer jag på mig själv med att faktiskt uppskatta det dramaturgiska upplägget som börjar med ursinne och slutar med en uppgiven viskning, även när det låter som Eddie Vedders primalskriksgurglingar. För där någonstans har Duritz begravt sina mest begåvade textrader på länge.
KLAS ERICSSON
2008-03-25