Pugh: Vinn hjärta vinn

PUGH
Vinn hjärta vinn
Metronome/Warner
Betyg: 8

Om man bortser från den sensationella kraft som »Ja, dä ä dä!« från 1969 fortfarande har, så grundlades behovet av att Pugh Rogefeldts femtonde album skulle låta just så här när en helt annan artist debuterade, långt senare.
   DJ Shadow lanserades 1996 som »samplingens Jimi Hendrix eller Jimmy Page« av bolaget Mo’ Wax, och gjorde unisont hyllade korsbefruktningar av allt som musikhistorien hade att bjuda. Han inledde sin låt »Mutual Slump« med det distinkt funkiga startskottet på Pughs låt »Love Love Love«, och vi påmindes om de viktigaste bitarna i det svårlagda pussel som heter Torbjörn Rogefeldt. Inte bara hur det började (att han till exempel var den allra förste som fick in en poplåt med svensk text på dåtidens Tracks-lista, Tio i topp), utan att hans främsta kvaliteter är hur musik och text låter när man avskyr pekfingrar men är full av kärlek, empati, galenskap och experimentlust.
   Pugh själv, just då i de evigt ängsliga kännarkretsarna betraktad som halvtöntig Grymlings-medlem, kunde förvånas av att en gammal ljudsnutt över en natt förvandlade honom till en hipp figur. Men kraften består i debuten, och allt den lade grund för. Dungen, Petter, Thåström, Bob Hund, Per Gessle, The Ark och många andra har sedan hjälpt myten att växa, om hur briljant producenten Anders Burman tussade ihop den tjugotvåårige sökaren från Västerås med studiorävarna Jojje Wadenius och Janne Carlsson. De tre gjorde ett album till 1970, »Pughish«, men det blev aldrig några konserter ihop. Sedan gick de vidare åt olika håll.
I de många återföreningarnas tidevarv behövde trions första konserter härom året inte ses som ett vågat drag. Men att riva upp och riskera legenden genom att tillsammans ge ut ett album med tio nya låtar, fyra decennier efter starten, är oerhört modigt. Kanske inte för Pugh, som mycket väl vet att han skulle komma undan med att turnera med alla gamla hits i all evighet – det är länge sedan hippfaktorn hade en verklig betydelse för honom. Ännu mer imponerande är därför att de faktiskt ror hem det.
   »Maraton« var en bra platta när den kom 1999, betydligt mer lekfull än vad de redan övertygade väntade sig av den luttrade barden. Med luftig, disciplinerad produktion av The Arks Martin Axén skruvar samme man nu sin gamla trio och nye basisten Ulf Jansson ett steg till, och de bryggar taktfast över de brokiga år han har bakom sig. Det kanske är naivt att tro att någon vinner nya beundrare efter fyllda sextio, men om inte Jojjes scattande i »Dom stora äter dom små« eller fenomenala låtar som »Taggiga rosen« och »Du kan kyssa din mamma ajö« gör jobbet, så går det inte. Då får Pugh nöja sig med att gamla fans blir saliga av att plattan verkligen bollar och rullar.
MARTIN THEANDER
2008-03-25