R.E.M.: Accelerate
R.E.M.
Accelerate
Warner
Betyg: 7
Visst, band måste få tillåtas att växa och prova sig fram. Annars hade vi exempelvis aldrig berikats med 1992 års stämningstäta sorgmässa »Automatic for the People«, som var ett markant stilbrott från allt vad Athens-kvartetten dittills hade presterat.
Så problemet var aldrig att R.E.M. efter trummisen Bill Berrys aningen oväntade avhopp 1997 vek in på låtsaselektronisk loungerock – ett större bekymmer var att närapå ett helt decennium och tre album ägnades åt en uttråkad lyxvariant utav det. Trots att det går vaska fram två–tre schyssta låtar från varje skiva står ljudet av »Up«, »Reveal« och »Around the Sun« i slående samklang med hur promotionbilder på trion såg ut under den här perioden: småplufsiga rockstjärnor med solglasögon i pastellfärgade Miami-miljöer.
Med resurser att göra vad som helst glömde de längs med vägen bort att det kan vara av godo att ha en förankring – någonstans. Ett band som i femton års tid hade personifierat begreppet »enhet« fann sig plötsligt, utan Berry som boj, på driven – lika långt ifrån ursprunget som till varandra och den snabbt krympande fanskaran.
»Accelerate« är inte den första av deras skivor som har kallats »en återgång till det klassiska R.E.M.-soundet« men den första sedan 1994 års »Monster« som lever upp till det. »Monster« må ha varit en överstyrd garagerockexcess, men har i historieskrivningen utmålats som ett abnormt undantag – när den i själva verket bara var en uppdatering av hårt sluggande fullträffar som »Life’s Rich Pageant« (1986), »Document« (1987) och »Green« (1988).
Att det är till den traditionen som »Accelerate« sällar sig fattar man direkt. Öppningslåten »Living Well is the Best Revenge« är en både rungande och smart »ge svar på tal«-smocka av det slag som det fanns för få av på Stooges comeback. Man påminns om hur mycket man faktiskt har saknat Peter Bucks mest vildsinta gitarryxande. Och Michael Stipes hårt pressade, fly förbannade röst står knappt att känna igen i det öronbedövande larmet.
I princip lika vredgad och vintage är »Man-sized Wreath«, som förgylls av omisskännligt längtansfyllda Mike Mills-körer och rödglödgade Buck-riff. Detsamma kan sägas om »Supernatural Superserious«, som alltmer känns som en av bandets finaste singlar någonsin. Dess lika klang- som gåtfulla folkrocksound hålls vid liv av det utsökta fjärdespåret »Hollow Man«, en högst personlig Stipe-uppgörelse – »I’ve been lost inside my head« – till skivans starkaste melodi. Tempot skiftar med »Houston«, vars svajande mellantempo är anfört av en störd orgel och kufisk text som redogör för olika Texas-städers egenskaper.
Denna enastående upptakt, i nivå med A-sidan på »Green«, upprätthålls tyvärr inte ända in i mål. Malande mullerrock som i brist på melodier och refränger trampar vatten tar över på albumets andra halva. Detta dova, kompakta mörker hade behövt ett större mått av arrangemang och dynamik för att verkligen nå fram.
Fyra–fem tradiga låtar på raken avbryts som tur är av det sista spåret; »I’m Gonna DJ« är en grandiost glamrockig tramslåt i den anrika tradition som bland annat rymmer hitsen »Stand« och »Shiny Happy People«.
Missförstå mig rätt, deras fjortonde studioalbum är inte bra för att det »låter som förr«; inget är riktigt så enkelt. Men det har med åren visat sig att det är bättre herrarna ägnar sig åt sådant de behärskar och brinner för än sådant de gör i brist på ork och dialog. »Accelerate« är kanske ingen klassiker, men sannolikt den första R.E.M.-plattan på drygt ett decennium som man med nöje kommer att återvända till några år efter skivsläpp.
PIERRE HELLQVIST
2008-03-25