The Brian Jonestown Massacre: My Bloody Underground

THE BRIAN JONESTOWN MASSACRE
My Bloody Underground
A/Border
Betyg: 8

Golvet under dina fötter verkar ha förvandlats till kvicksand. Med stor kraftansträngning stapplar du ändå vidare; något jagar ju dig, något dovt, huggtandsleende och ondskefullt häckar i skuggorna, följer varje steg du tar. Bort, bort, slit upp benen ur det kletiga, fortsätt framåt, fortsätt sega dig framåt.
   Det odefinierbara målet – räddningen – du strävar efter är dock ständigt utom räckhåll. Skepnaden närmar sig obönhörligt…
   … beep, beep så ringer väckarklockan och det är dags att gå till jobbet.
   Du har nyss genomlidigt en klassisk mardröm. Enligt vissa analytiker betyder den bland annat att du känner saker som hjälplöshet och utsjasning i ditt vakna tillstånd.
   Må så vara.
   Men vore den mardrömmen en önskedröm, då skulle den låta som »My Bloody Underground«, Kalifornien-konstellationen The Brian Jonestown Massacres trettonde studioplatta.  
   Ty vad bandledaren Anton Newcombe och hans ständigt föränderliga bakgrundskompani gör på den är alltså att malande och dovt tonsätta de där stunderna då flykt är omöjlig. Trots sjuttioåtta minuter utspridda över tretton spår bjuder aldrig »My Bloody Underground« på någon befrielse, dess dronepsykedelia tar inga fångar. Tillfällig respit bjuds visserligen i pianoballaden »We Are the Niggers of the World« – en låt som Anton tydligen skrev när han var nio, ett faktum som förklarar den tveksamma titeln. När den nått avslut tar dock »Who Cares Why« över (i alla fall på mitt förhands-ex) och raskt är man tillbaka i de trakterna av ens hjärna där då My Bloody Valentine krockar med indisk folkmusik och skapar fantasifoster av bara retardationskrafterna. Lyssna vidare och detaljerna fortsätter svämma över, svämma in; akustiska gitarrer i tät samklang med elektriska diton, mässande fraser, »Their Satanic Majesties Request«, »Loveless« (särskilt »Just Like Kicking Jesus«), sirapsmelodier, Link Wray-sväng (särskilt i »Darkwave Driver/Big Drill Car«), mörk ambient (»Black Hole Symphony«)… lagren är många, jag är i skrivande stund inte ens i närheten av att ha upptäckt alla.
   Att »My Bloody Underground« är suggestiv och mäktig kan dock redan nu huggas i sten.
   Och inget larm kan väcka mig ur tillståndet jag hamnar i när jag lyssnar på den.
   Golvet under mina fötter verkar ha förvandlats till kvicksand. Med stor kraftansträngning stapplar jag ändå vidare; något jagar ju mig, något dovt, huggtandsleende och ondskefullt häckar i skuggorna, följer varje steg jag tar.
   Precis som jag ibland vill ha det i vaket tillstånd.
JOHAN JACOBSSON
08-04-01