The Dirtbombs: We Have You Surrounded

THE DIRTBOMBS
We Have You Surrounded
In The Red/Dotshop.se
Betyg: 5

Två trummisar (!), två basister (!) och så reslige sångaren och gitarristen Mick Collins med en röst som är lika delar Wesley Willis och Terry Callier och ett gitarrljud som för tankarna till en gigantisk spyflugas irriterande surrande.
   Där har ni The Dirtbombs.
   Ja just det, någon sorts garagerock spelar de ju också. Det är visserligen en etikett som Collins hatar, men när de nu kommer från Detroit och dessutom ligger på bolaget In The Red så får han nästan skylla sig själv att bandet kopplas ihop med genren.
   Min första kontakt med The Dirtbombs var 2001 års »Ultraglide in Black«, som består av soul- och funkcovers i hårdsvängande garagerocktappningar – bland annat en alldeles fantastisk version av »Chains of Love«, som är långt bättre än JJ Barnes original från 1967.
   Inledningen av bandets fjärde platta »We Have You Surrounded« består av två klassiska käftsmällar till låtar. Resten är långt ifrån lika omedelbart. »We Have You Surrounded« har ett övergripande tema om urban paranoia och känns jämfört med förra skivan, den ultrahittiga »Dangerous Magical Noise«, nästan experimentell (nåja) och som ett försök att slippa garagerockstigmat.
   Covern på Sparks »Sherlock Holmes« låter som något från Damon Albarns nittiotal. Här finns en tonsättning av en text av serietecknaren Alan Moore (»Leopardman at C & A«), ett evighetslångt friformsjam (»Race to the Bottom«) och avslutande »La fin du monde«, en renodlad poplåt, där vi bjuds på sång på franska, komplett med »tjamps älajses«-uttal och allt.
   Jag uppskattar intentionerna mer än slutresultatet. I min värld är The Dirtbombs fortfarande ett garagerockband och »We Have You Surrounded« en tillfällig formsvacka.
JOHAN HELLSTEN
2008-04-08