The Duke Spirit: Neptune

THE DUKE SPIRIT
Neptune
You Are Here/PIAS/Border
Betyg: 7

Albumet öppnar med vad som närmast låter som en fridfull mässbön i ett träskjul i skuggan av stekande sol långt, långt ute på den kaliforniska vischan. I ett slags lugnet före undergången påstår The Duke Spirits sångerska Liela Moss fromt och lent att »I Do Believe in Something You Know«. Vad hon egentligen tror på kan man bara gissa sig till när andraspåret sätter tonen för albumet genom att massakrera all nutida konkurrens med getinggitarrer och hetsande bluespiano i den adrenalinspäckade, feberheta låten »Send a Little Love Token«.
   The Duke Spirit är osannolikt coola, trots att de kommer från Cheltenham. De leds av en uppnäst blond Nico med hotfullt raspig röst och absolut gehör för vad som gör drama och dödligt allvar av rockmusik. Hennes röst vibrerar av sex, droger och rock’n’roll, texterna svävar kring begär, tvivel och ren och skär passion. Hon spelar klaviatur, munspel och slagverk. Elva låtar av tolv är hennes, de manliga musikanterna är med på några hörn med basisten Toby Butler som den mest markerade låtskrivaren.
   Moss låter som när Dusty Springfield var som mest sårad, när Siouxsie Sioux var en spinkig katta, när Grace Slick mässade om den vita kaninen, musiken som när Sort Sol var kvar i underjorden, när Pixies och Sonic Youth gjorde garagerocken elastisk, eller när Blondie debuterade med sina bästa mest speedade tvåminuterslåtar – paralleller är inte svåra att dra till de magiska ögonblicken i popens historia av aggressivitet. Dessa avgörande brytpunkter som skjutsar allting framåt ett par snäpp, utan att någon riktigt hänger med just i ögonblicket, men som på snåriga omvägar långt senare blir allmänt vedertagna markörer.
   På samma sätt som nattsvarta »Venus in Furs« med Velvet Underground är odödlig som motpol till den blomstertid i vars skugga den uppstod lär Duke Spirits skräniga men dubbelbottnat melodiska mästerverk här, »Into the Fold«, bli en markör för 2008. Och då talar vi om en musikstil som har stötts och blötts ur alla vinklar i femtio år. Men detta band nöjer sig inte med att bli ihågkommet i framtiden. Efter ett antal omstarter vet de exakt vad de vill, ser sin chans och kommer att använda den till fullo. Det osar kreativitet och målmedvetenhet om deras andra album, inspelat i Rancho de la Luna vid Joshua Tree med Chris Goss från Queens Of The Stone Age som producent.
   Underbara »My Sunken Treasure« och »Wooden Heart« samt avslutande »Sovereign« är lika ljuvt fromma som albumstarten, fulländade spectorska tonårshymner som vackert klingar ut i evigheten. Andningspauser som behövs på en fullmatad brännhet platta. Franz Ferdinand, The Kills och Interpol får gå hem och träna på poserna.
MARTIN THEANDER
2008-04-08