First Aid Kit: Drunken Trees

FIRST AID KIT
Drunken Trees
Rabid/Border
Betyg: 7

En gammal vän, numera bokhandelsbiträde i en tysk universitetsstad, berättar ibland hur en äldre man kommer in i butiken där han arbetar – inte för att köpa böcker, utan för att få prata om litteratur, omgiven av litteratur.
   »Han fingrar på böckerna. Pratar lite med oss i kassan. Fingrar lite till på böckerna. Lämnar butiken.«
   Att vara omgiven av musik är att ständigt befinna sig i ett tidlöst parallelluniversum där ingenting som växer måste dö och ingenting som börjar har ett nödvändigt slut.
   Det finns få rationella skäl att sitta uppe en hel natt och leta efter ett bortglömt album, just som det finns få rationella skäl att stanna inne en solig aprileftermiddag, men med tiden blir det en rutin, inte helt olik att promenera omvägen till jobbet eller gå in i en bokhandel bara för att få känna doften av böcker.
   Först när rutinen bryts, när musiken plötsligt berättigar sig själv, blir den betydelsefull. Plötsligt behöver man inte gå in i butiken, utan kan känna doften redan när man passerar utanför.
   Hos vissa är det en medfödd förmåga, för andra krävs många år i bokhandeln.
När jag skriver att systrarna Klara och Johanna Söderbergs First Aid Kit, omsorgsfullt omhändertagna av Karin Dreijers Rabid Records och i varje enskild detalj nästintill färdiga, stundtals är onödigt intresserade av att framföra sina pastorala folksånger på ett manér väl likt sina förebilder så är det en anmärkning i marginalen. I övrigt vittnar ingenting på »Drunken Trees«, utöver omslagsmotivet i vattenfärg, om att upphovsmakarna bakom låtarna ännu inte fyllt arton år.
   Framförda av två röster som vittnar om en paradoxal livserfarenhet, och med sekelskiftesbilderna från M. Wards »Transistor Radio« som fond, rymmer »Drunken Trees« i stället sju sånger som enligt gängse logik inte borde kunna vara möjliga i Sverige.
   Sånger där melodierna berättigar sig själva och som vittnar om att hantverksskicklighet är något man tillskansar sig med tiden, inte får med åldern.
NIKLAS ELMÉR
2008-04-08