Vapnet: Döda fallet

VAPNET
Döda fallet
Hybris/Border
Betyg: 3

Man kan närma sig Vapnets »Döda Fallet« på två sätt.
   Antingen accepterar man att Martin Hanberg menar allvar när han fraserar »Långsamt sluter natten sig kring dig/kemiskt ljus från datorn över dig«, eller så gör man det inte.
   Vapnets andra album är fullt av den sortens spetsfundigheter. Hanberg antyder att vi håller på att förlora, och vilka som vinner på vår bekostnad framgår med önskvärd tydlighet redan i »Stockholm sett snett uppifrån«, där självupptagna damer poserar med rosa band på kavajslaget.
   Klass, kön och etnicitet separerar dem, men gemensamt för alla är att de röstade på alliansen i september 2006.
   Vapnet tycker så illa om dem att de återkommer till dem i varje sång på »Döda fallet«. Ibland bara i en bisats eller mellan två rader, men alltid på behörigt avstånd. Som i »Plötsligt händer det inte«, en parafras på en rikstäckande reklamkampanj, där »Femton mail« åtföljs av ett sordinerat »Viagrareklam«.
   Det är sällan subtilt, men jag har svårt att tro att Vapnet är intresserade av det subtila. Deras är de stora orden, och det är i sig hedervärt, men eftersom melodierna ligger i träda lämnar politiken aldrig stereon. Stora känslor ersätter stora känslor. Förakt och kärlek är självklara motsatspar, alla mellanlägen ersatta av grovkornig plakatlyrik. Tanken är att strategiskt utplacerade tidsmarkörer – bloggkommentarer och barnvagnar med namnskyltar – ska accentuera en samtid i sönderfall, men eftersom de aldrig tillåts bli mer än just markörer fyller de bara musiken med övertydligheter.
   Tanken är att vi ska fyllas med indignation, men allt som finns kvar efter en timme med »Döda fallet« är smulorna av krystad metaforik framför stereon.
NIKLAS ELMÉR
2008-04-08