White Williams: Smoke

WHITE WILLIAMS
Smoke
Domino/Playground
Betyg: 8

Omslaget till White Williams skiva »Smoke« pryds av två tjejer och ett rejält rökdon. Titeln står skriven i, just det, rök. Joe Williams, som tjugotreåringen bakom White Williams egentligen heter, gör knappast någon hemlighet av sin kärlek för cannabis.
   Jag kanske är lite fördomsfull och aningen tråkig, men unga amerikaner som är förälskade i gräs har en tendens att reta mig. Trots att jag inte har några problem med drogen per se får jag ofta klåda av dumslöa dudes. Kanske har jag kollat på för många collegefilmer, men jag erkänner villigt att jag var tveksam till White Williams innan jag ens hört hans musik.
   Tji fick jag. I stället för dryg skämtrock strömmade uppdaterad glamrock och avslappnade, smådansanta poplåtar ur högtalarna. Luftiga och studsiga sånger som är sparsmakat pyntade med minimala gitarrfigurer, melodicas och knorriga synthar. Som en Brian Eno anno »Here Come the Warm Jets«, långt innan U2-samarbeten och annat trist. Med en röst som emellanåt låter väldigt lik Marc Bolans. Här finns spår av tidiga Bowie och en massa andra storheter som borde vara snudd på omöjliga att översätta till 2008 utan att låta bakåtsträvande och tvär. Joe Williams lyckas galant.
   Trots att »Smoke« spelades in under två år utspridda över Cincinnati, New York, Cleveland och San Francisco låter det rejält fokuserat och sammanhängande. Kanske, kanske skulle man kunna hitta små spår av Hot Chip någonstans i den relaxade och luftiga produktionen, men White Williams känns mycket mer innerlig och intressant än så.
JOSEPHINE OLAUSSON
2008-04-08